”Cheferna är ensamma”
Efter fyra år har fyra av tio slutat på sitt uppdrag.
Personalvetaren Katrin Skagert har följt 216 chefer inom primärvård, sjukhus och tandvård under fyra år. Under den tiden lämnade 40 procent av dem sitt uppdrag.
— I intervjuer berättar chefer att de måste agera stötdämpare. De lever under ovanligt stark press, säger Katrin Skagert.
Att leda en politiskt styrd organisation innebär att de måste anpassa sig till olika ideologiska direktiv, och till vad som är aktuellt i samhällsdebatten. Första linjens chefer och verksamhetschefer är inte bara pressade mellan medarbetare och ledning — pressen kommer också från patienter, närstående, politiker, medborgare och massmedier.
— I debatten skylls mycket av vårdens brister på ledarskapet, men det saknas
diskussioner om vilka förutsättningar de har att utöva sitt ledarskap. I mina studier ser jag att de är ensamma i sin chefsroll, och att de förutsätts hantera problem själva, säger Katrin Skagert.
Två kategorier av chefer, med olika strategier för att hantera stressen, urskiljdes. Den ena gruppen gick upp i sitt chefskap med hela sin person, och behövde stänga av omvärlden på sin fritid för att kunna koppla av. Den andra gruppen distanserade sig mer och gjorde skillnad på den egna personen och ledarrollen. De hade en mer aktiv fritid och kunde ta en dag ledigt om pressen blev för stark.
För att minska pressen tror Katrin Skagert att cheferna behöver förbättrade möjligheter att kommunicera — med medarbetare, chefskolleger och högre chefer. Större möjligheter att påverka arbetet skulle också underlätta.