INLEDAREN
Konferensen hade uppenbarligen varit helt misslyckad. På tågresan hem brast fördämningarna. Alla kunde plötsligt tala öppet när chefen inte längre var med.
Jag satt tyst i ett hörn och följde dramat. Gruppen dominerade hela tågsalongen. Vi var inte många utomstående och gradvis verkade arbetsgruppen glömma bort att vi fanns som stumma åhörare.
De kom från några dagars konferens och var på väg hem. Först var det vanligt småprat men under timmarnas gång accelererade tonen. Det var så uppenbart att inget väsentligt hade sagts på konferensen, ingenting om de stora problem som vårdarbetsplatsen hade. Och sakta krackelerade den yta av hövligt samförstånd som tydligen hade präglat mötet. Det blev hårda ord, några grät öppet av undertryckt frustration.
Så småningom tog någon över som ledare, började fördela ordet och sammanfatta. Konferensen fortsatte utan chefen, allt viktigt som borde ha tagits upp tidigare kom nu upp till ytan.
Och jag satt och funderade på varför det inte kunde ha sagts tidigare? Är rädslan så stor på en vanlig arbetsplats att man inte vågar ta upp problem ens när det avsätts flera dagar för diskussioner?
Hur det gick sedan vet jag inte. Men jag hoppas att den känsla av tillförsikt och beslutsamhet som till sist präglade arbetsgruppen, efter de långa och öppna diskussionerna, att den bidrog till att problemen kom upp på bordet och kunde lösas.
Meddelarskyddet för anställda i privat vård, betald av allmänna medel, har diskuterats den senaste tiden (se nyhet på sidan 12). Men problemet är större än så.
I en insändare (sidan 33) ifrågasätts hur mycket yttrandefriheten är värd även i offentlig verksamhet.?Rädslan är stark på många arbetsplatser i dag. Den som är kritisk råkar ofta illa ut på något sätt (se till exempel ansvarsfallet på sidan 42).
Det är förödande för utvecklingen när anställda inte vågar ta upp missförhållanden. »I en skattefinansierad verksamhet är ingen så mycket chef att man har rätt att vägra lyssna på och föra ett utvecklande meningsutbyte med sina anställda«, skriver insändarskribenten.
Bakgrunden är naturligtvis mångfacetterad. Det handlar om ekonomisk press, okvalificerat ledarskap, förändrad företagskultur och ett annorlunda samtalsklimat i samhället. Men man kan fundera över om inte tendensen till sämre kommunikation är en trend som föder sig själv. Chefer och medarbetare på många arbetsplatser verkar inte längre veta hur samtal ska föras. Rädslan för att ge eller ta emot kritik har blivit ett gift som blockerar båda parter.
Att skapa ett gott samtalsklimat måste bli ett ansvar för alla på en arbetsplats. Den goda vården förutsätter bra kommunikation mellan medarbetarna. Något annat ska vårdtagaren inte behöva möta.