”När jag hittar en vårdplats blir jag glad”

Satellitavdelningar är ett hot mot patienternas säkerhet och mot personalens trygghet. Vårdplatskoordinatorerna har sin bästa dag när antalet utplacerade patienter är noll.

Satellitpatienter, eller utplacerade patienter som det egentligen heter, är en mardröm för akutsjukhusen — men ibland nödvändigt. Det är acceptabelt med en lungpatient på en öron-, näsa-, halsavdelning, medan en manlig cancerpatient på kvinnokliniken är något att nästan ligga sömnlös över.?

För två år sedan tackade Catharina Nyrell ja till erbjudandet att bli vårdplatssamordnare/koordinator på Karolinska universitetssjukhuset i Solna och Huddinge. Nu sitter hon i något som kallas Kuben på sjukhuset i Huddinge och letar vårdplatser till patienter på akutmottagningen så att de kommer till rätt avdelning. Eller till så rätt avdelning som möjligt, och — i värsta fall — till någon avdelning över huvud taget.?

Målet för vårdplatskoordinatorn heter nollvision. Lyckan är när ingen patient behöver utplaceras.??

Behovet av vårdplatskoordinatorer är stort. Numera är Catharina Nyrell samordnare för sex kolleger i Huddinge och tolv i Solna. Med jämna mellanrum piper det i hennes sökare och med lika jämna mellanrum pratar hon i telefonen med någon som desperat behöver en vårdplats till en patient. Eller som desperat försöker värja sig mot att ta emot en patient till.

— För ett par år sedan fanns det bara vårdplatskoordinatorer under vardagarna, men nu finns vi dygnets alla timmar. Jourhavande läkare på akutmottagningen ska ägna sin tid åt att ta hand om patienterna, inte åt att söka vårdplatser, säger Catharina Nyrell.?

För några år sedan kallade vissa hennes jobb för ett självmordsuppdrag, berättar hon. Men så säger ingen längre, och hon tror att det till stor del beror på deras förmåga att kommunicera med personalen. Fast det finns patienter som är så svårplacerade att inte ens den mest ödmjuka koordinators­stämma hjälper. Då svaren blir ”det där är inte min patient”, och ”inte min heller”.?

— Allra svårast är det att få plats till gamla multisjuka patienter med oklar diagnos och med diarré — där vi måste hitta ett enkelrum, säger Catharina.?

Goda kontakter med personalen är en förutsättning för att arbetet ska flyta. Catharina går inte in i en konflikt om någon bestämt säger ”vi har fullt”. Och om vårdplatsansvarig sjuksköterska gråter i luren över att det är så jobbigt lyssnar hon, försöker trösta och letar sedan vidare på annat håll. ”Det kan vara ett himla pusslande”, säger hon.?

Överbeläggningar är ett tillräckligt problem för sjukvården, framför allt för att personalen går på knäna. De satellitpatienter som överbeläggningarna leder till är ännu värre. Personalen tvingas ta emot patienter vars diagnos och symtom de inte har kunskap om, och deras största oro är att det ska hända något utan att de förstår att det är allvarligt. För patienterna innebär det förstås en säkerhetsrisk.?

— Vi försöker att placera ut patienter på avdelningar så nära personalens kompetensområde som möjligt. Men att hitta en optimal avdelning kan ta flera timmar vid dator och telefon, säger Catharina Nyrell.??

Nästan varje dag strider både hon och chefsläkarna för att sjukhusledningen ska förstå allvaret. De har med hjälp av staplar och diagram närmast hamrat in budskapet: ”Vi måste få fler vårdplatser.” Nu har de fått draghjälp av Socialstyrelsens och Arbetsmiljöverkets kritik mot överbeläggningarna och det börjar hända saker.?

— Sjukhusledningen har förstått att om framför allt onkologen och lungmedicin får fler vårdplatser så minskar problemet väsentligt.??

Varje morgon klockan 8 och varje eftermiddag klockan 16 rapporterar vårdplatssamordnaren hur vårdplats­läget ser ut till sjukhusledning, chefs­läkare, chefer och fackliga representanter. Den här fredagen har Huddinge bara en satellitpatient och Catharina är nöjd. Vårdplatskoordinatorerna försöker hela tiden att ligga steget före. När patienttillströmningen på akuten är stor och det är ont om vårdplatser slår de genast larm till chefsläkaren. ?

Går det inte att hitta optimala placeringar på Karolinska tittar de på andra sjukhus inom Stockholm. Ett annat sätt att lösa överbeläggningar på är att skriva ut patienter någon dag tidigare än planerat. Men erfarenheten av det är dålig. Patienter som inte är medicinskt färdigbehandlade kommer alltför ofta tillbaka alltför snart. I nödfall måste planerade operationer ställas in.?

Karolinska sjukhuset i Huddinge och Solna har 1 600 vårdplatser. Där finns också 70 tomma sängar som kan användas om det är ”fullbelagt”. Fast ingen extra personalstyrka som kan rycka ut om patienterna är fler än de ordinarie vårdplatserna. Chatarina känner sig som något av patienternas ombudsman, säger hon.??

— Jag har full förståelse för att personalen värjer sig, men jag måste hitta en säng och efter många samtal, mycket ödmjukhet och ett stort mått diplomati brukar det sluta med ”happy end”.?

Förståelsen för hennes uppdrag har ökat sedan hon började träffa sjukhusets alla avdelningschefer en gång i månaden. Jobbet har blivit så mycket enklare och roligare sedan de har lärt känna varandra. ?

— Jag ser det som en utmaning att hitta vårdplatser till patienterna, och när någon svarar ”vi har plats” — då känner jag att jag har lyckats.