”Att personer med autism saknar empati är en förlegad fördom”

När Linda Zetterström var sex år fick hon diagnosen asperger. I dag arbetar hon som specialistsjuksköterska inom psykiatrin. ”En diagnos förklarar ett problem, inte vem man är som person” säger hon.

Linda Zetterströms arbetsplats ligger på fjärde våningen i ett hyreshus mitt i centrala Helsingborg. På bottenvåningen finns en begravningsbyrå, en trappa upp en vårdcentral och på plan fyra en psykiatrisk mottagning.

– Här finns allt man behöver på ett och samma ställe, skojar Linda Zetterström när hon öppnar dörren i privata kläder och knallrosa varmfodrade boots.

Hon har nära till skratt och en energi som smittar av sig. Arbetsrummet skvallrar om en person som har mycket på gång. En kattbur i ena hörnet, två askar blonderingsmedel i hyllan och en kettlebell på golvet. Buren – och påsen med kattfoder intill – ska levereras till katthemmet som hon är volontär på så snart hon får tid.

På skrivbordet – bredvid datorn, en burk energidryck och en gonggong i miniatyr – ligger ett rykande färskt manus. Tillsammans med en tidigare studiekamrat har
Linda Zetterström skrivit en artikel som de äntligen fått i väg till en vetenskaplig tidskrift för publicering i maj. Två års slit med översättning, korrekturläsning, omformuleringar och kompletteringar är äntligen över.

I den långsmala korridoren utanför är det lugnt och stilla, de flesta patientbesöken sker i hemmet eller ute på stan. Mottagningen är den första i Skåne som fullt ut arbetar med FACT – flexible active community treatment – vilket innebär att patienten får hjälp av ett team med personal både från regionens psykiatri och från sin hemkommun.

Utan min mamma hade jag inte varit där jag är i dag, hon är min bästa vän.

Linda Zetterström är fast vårdkontakt för ungefär 18 patienter, eller deltagare som de kallas här, och ansvarig sjuksköterska för ett tjugotal till. I arbetsuppgifterna ingår stödsamtal, suicidbedömningar, samordningsmöten med kommunen och olika verksamheter.

Att hon skulle hamna här var ingen självklarhet. Som ”alla andra” på sjuksköterskeprogrammet var målet att bli barnmorska. Men en vfu-placering inom äldrepsykiatrin fick henne att tänka om. Det var mycket roligare att sitta och prata med patienterna än att springa med dropp och mediciner. Hon ville veta vem som fanns där bakom diagnosen och hur de såg på sin situation.

Hyperfokus en styrka

Linda Zetterström har alltid känt sig annorlunda. Som barn ville hon helst leka ensam. Hon ogillade stora grupper och hade svårt för att titta någon i ögonen. Vid sex års ålder fick hon diagnosen asperger. Skolåren var tuffa med mobbning och utanförskap.

Med hjälp av barnhabiliteringen, stark vilja och stort stöd från sin familj har Linda Zetterström tagit sig ut i ett välfungerande vuxenliv.

– Utan min mamma hade jag inte varit där jag är i dag, hon är min bästa vän.

Under sjuksköterskeutbildningen hade hon nytta av att kunna hyperfokusera, en förmåga som personer med autism ofta har. Hon kunde plöja kurslitteraturen i ett nafs och lånade gärna extra läroböcker på biblioteket bara för nöjes skull.

– Det kan jag göra än i dag. För mig är det avkopplande att läsa fackböcker som är inrutade och där det inte finns utrymme för så mycket egna tankar. Men visst kan mina kollegor höja lite på ögonbrynen på måndagsmorgonen när jag berättar att jag spenderat helgen med en bok om leversjukdomar.

Att hitta återhämtning som fungerar är avgörande för att hantera vardagen. Efter en arbetsdag är hon ofta så fullmatad med intryck att hon är helt slut när hon kommer hem till familjen. Tvillingarna på tio år har vant sig vid att mamma behöver en timmes ställtid och får roa sig med skärmar innan det är dags för middag och läxläsning.

Även om Linda Zetterström lätt blir intrycksutmattad upplever hon att hon får mycket energi av jobbet.

I mötet med patienterna är hon fokuserad och behåller lugnet även vid svåra situationer. Ofta får hon höra av patienterna att de känner att hon verkligen förstår dem.

– Att personer med autism saknar empati är en förlegad fördom. Jag har väldigt lätt för att sätta mig in i mina patienters känslor.

Skapade verktyg med kodord

Redan när hon arbetade extra som skötare under utbildningen såg Linda Zetterström hur svårt det kunde vara för patienter med självskadebeteende att sätta ord på sina känslor. När de fick ångest drog de sig undan och det blev svårt för personalen att nå fram. Linda började använda en metod med kodord.

– Jag kunde ge dem kodord, som blåbär eller banan, eller något annat som hejdade dem innan de fick en impuls att skära sig. Ordet stoppade impulsen och sedan kunde vi genom samtal tillsammans leda tankarna i en annan riktning.

När Linda Zetterström började arbeta som sjuksköterska på en allmänpsykiatrisk avdelning fortsatte hon att utveckla verktyget.

Med inspiration från bland annat omvårdnadsteoretikern Phil Barkers
tidvattenmodell gjorde hon lappar tillsammans med patienterna.

– Lapparna målas gröna, orange eller röda. Om patienten väljer grönt är måendet hanterbart och vi pratar om vad som behövs för att lugnet ska bibehållas. Orange innebär ökad ångest men patienten kan beskriva hur det känns och vad som behövs för att dämpa oron. Röd färg visar panikångest.

Att patienten skriver ner vilka åtgärder som är önskvärda för att må bättre är en viktig del i verktygsmodellen. Det är patienten som ska hitta ord för sina symtom och som ska komma på vad som behövs för att dämpa en ökande ångest. Det kan vara en isklamp på bröstet, att andas i en påse eller att lyssna på musik.

Lapparna har Linda Zetterström tagit med sig till sin nuvarande arbetsplats. Hon har varit ute i landet och föreläst om dem och under specialistutbildningen gjorde hon och en kursare intervjuer med personal om deras upplevelser av att arbeta med modellen. Uppmuntrade av sin handledare gick de vidare och skrev den vetenskapliga artikeln som nu snart ska publiceras.

Skrev självhjälpsbok

Men att vara den som går i fronten för utveckling är inte alltid lätt. Vårdens kvarnar mal långsamt och att få andra att ändra sina rutiner tar tid och kraft. I början av 2021 fick Linda Zetterström problem med minnet, hon glömde bort namn, adresser och tappade bort sitt bankomatkort två gånger på två veckor. Sedan kom tröttheten som gjorde att hon knappt orkade ta sig ur sängen.

Linda Zetterström blev sjukskriven för utmattning. Att gå från turbotempo till noll blev en stor omställning mentalt. Hon fick börja med antidepressiva och gick på regelbundna samtal hos en kurator.

Under sjukskrivningen, som varade i sex veckor, kom hon i gång med sitt fria skrivande igen. Det resulterade i självhjälpsboken ”Hej, får jag störa din ångest?” som kom ut senare samma år.

För en tid sedan fick även Linda Zetterströms dotter diagnosen autism.

– Vi märkte att hon ville vara mycket för sig själv och hade svårt med sociala relationer. Hon kan snöa in på saker och vara lättirriterad. Samtidigt är hon otroligt duktig på att måla och kan rita som en 15-åring. Min mamma säger att hon är en kopia av mig som barn.

Beskedet kom inte som en chock för Linda Zetterström. Hon vet att det finns en stark ärftlighet när det kommer till neuropsykiatriska diagnoser. Som förälder tycker hon att det är skönt att de nu får tillgång till den hjälp de behöver.

Skolan har gjort anpassningar som fungerar och hemma är det fokus på lugn och ro. Samtidigt finns en oro för den skörhet för psykisk ohälsa som diagnosen kan föra med sig genom livet.

– Jag vet ju precis hur det kan bli. Men jag är övertygad om att det är bättre att vara öppen, vi behöver alla komma ifrån den stigmatisering som det innebär att ha en diagnos.