De har yrket i blodet

Efter gymnasiet tänkte varken Sandra, Viktor eller Anna-Sara följa i sina föräldrars fotspår och bli sjuksköterska och barnmorska. Ändå sögs de till yrket de nu älskar. Först ut i Vårdfokus serie är Sandra Olsson, vars mamma och pappa alltid hejar på henne.

Sandra Olsson, 32 år. Sjuksköterska:

”Under min uppväxt arbetade alla i mina föräldrars umgänges­krets med människor på olika sätt. Jag valde mellan att bli sjuksköterska, psykolog och läkare. När jag började sjuksköterskeutbildningen kändes det helt rätt direkt.

När jag jobbade på ett äldreboende efter gymna­siet blev jag väldigt intresserad av demens. Mamma sa att sjuksköterske­utbild­ningen var en bra grund. Pappa tyckte att jag skulle satsa på mina konstnärliga intressen, som teater och skrivande.

Nu arbetar jag med barn med funktionsnedsättning, den kan vara fysisk, psykisk eller intellektuell. Det är spännande. För mig är det en styrka att ha specialistkompetens inom barn och ungdom, men också att ha jobbat med barn på olika sätt, både inom och utanför vården.

Barnen och familjerna här undviker ibland att komma i kontakt med den somatiska sjukvården. Ofta krävs speciella lösningar, de kan till exempel behöva åka till vårdcentralen för att öva några gånger. En del kräver lugnande medicinering och pedagogisk förberedelse inför provtagning. Jag gillar att psykiatri, somatik och pedagogik möts i mitt jobb.

Jag hör mamma mycket inom mig. Det är oerhört värdefullt med en nära person som förstår allt i ens yrkesvardag. Det är så skönt när jag haft en tuff dag att kunna ringa och prata av mig.

Jag har mest behövt mammas stöd i frågor som gäller organisation och hur sjukvården fungerar, vilket ibland kan göra mig frustrerad. Men hon kan ha samma behov som jag av att prata av sig, vilket är fint att kunna dela.

Sedan kan det vara gött att kunna ringa och skryta lite och säga ”i dag fick jag in en grön nål i en stortå”. Mamma hejar alltid på mig. Det gör pappa också så klart, men vi pratar om helt andra saker.”

Anders Olsson, 64 år. Sjuksköterska:

”Jag bytte från sjukskö­terskejobbet till att bli journalist efter fem år. Men jag har verkligen haft nytta av att vara sjuksköterska, för jag har skrivit om vården och sjuksköterskor i över 30 år, de allra flesta på Vårdfokus. Nu är jag pensionär, men att vara sjuksköterska har hela tiden varit en del av min identitet.

Jag jobbade som sjuksköterska på neurokirurgen, med barn och ungdoms­psykiatri och på ortopeden. Jag har kvar flera nära vänner från den tiden.

Jag är väldigt stolt över Sandra. Vi pratar inte så mycket om vård, hon pratar om det med sin mamma. Jag vet inte om jag påverkat henne i yrkesvalet. Själv tänkte jag inte alls på att min egen mamma faktiskt var sjuksköterska när jag valde utbildningen. Jag jobbade på barnreumatologen som vårdbiträde och rycktes med, för där var alla så engagerade.

Min fru Gisela och jag träffades faktiskt inte i vården utan på dansgolvet.”  

Gisela Olsson, 64 år. Sjuksköterska:

”Många gånger tycker jag att Sandra är duktigare än jag. Hon är en medkännande person, har lätt för att prata med folk och få människor att öppna sig. Hon går in för saker med mer än 100 procent.

När vi jobbade ihop frågade en kollega om jag kunde känna mig hotad. Det gör jag inte alls, jag har min långa erfarenhet. Vi blev jämlikar fort. Det var roligt att vara kollegor, men jag sa att hon inte fick kalla mig mamma inne på salarna, för det kändes lite märkligt.

Jag trivs här på lungmedicin och thorax och det är sällan motigt att gå till jobbet. Det bästa är mötena och livsödena. Här har patienterna svårt att andas. Många har trots sin svåra situation mycket att ge. Vi människor har så olika sätt att tackla saker. Jag möter mycket ilska, sorg och även glädje. Jag vill förstå och kunna stå kvar när det är jobbigt.

Kanske har jag inspirerat Sandra. Jag tror att yrket kommer fortsätta stimulera henne.”