Dialyssjuksköterskan Yvonne donerade njure till sin bror: ”Ett självklart val”

När dialyssjuksköterskan Yvonne Karlssons bror behövde en ny njure fanns ingen tvekan. Efter 50 år inom dialysvården fick hon kröna sin karriär med en egen donation. Nu har hon en annan förståelse för vad det innebär för patienter och deras anhöriga.

En torsdag i augusti förra året vaknade Yvonne Karlsson upp på postoperation på Akademiska sjukhuset i Uppsala. Längst bort i rummet såg hon sin storebror Leif Eriksson rullas in i sin säng. Han vinkade och ropade glatt ”Den har kommit i gång, den har kommit i gång!”

Några timmar tidigare hade transplantationsteamet avlägsnat en av hennes njurar och opererat in den i Leif Erikssons kropp. Efter år med högt blodtryck och diabetes hade hans njurfunktion blivit så pass dålig att transplantation var nödvändig för att slippa dialys tre gånger i veckan. Lillasyster Yvonne Karlsson, 70 år, erbjöd sig att bli donator.

– Jag vet vad det betyder att få en ny njure. Efter 50 år inom dialysvården har jag sett hur lyckliga patienter och anhöriga blir. För mig var det ett självklart val, säger Yvonne Karlsson som är dialyssjuksköterska.

Firade med chips och lättöl

Tidigt på morgonen dagen före den planerade operationen åkte syskonen åkt tillsammans till Uppsala. Där hade hela dagen gått åt för ytterligare provtagningar, undersökningar och förberedelser på sjukhuset. På själva operationsdagen fick Yvonne Karlsson åka upp först, några timmar senare var det broderns tur. Efter operationen hade Leif Eriksson väldigt ont, men fick något starkt att sova på och vaknade helt smärtfri morgonen efter. På lördagen satt de båda syskonen i dagrummet på avdelningen och åt chips och drack lättöl framför V75 på teven.

– Jag märkte direkt sådan skillnad, jag har inte ont någonstans. Mina njurvärden har gått rakt ner i källaren! Och jag som trodde att det skulle vara en uppförsbacke att komma tillbaka, säger Leif Eriksson.

En gråkall novemberdag tre månader senare är Leif på återbesök på njurmottagningen på Örebro universitetssjukhus – kroppens anpassning till det nya organet följs tätt här på hemmasjukhuset. Två gånger i veckan kommer han hit för provtagning och medicinjustering. Från sin plats i väntrummet ser Leif dörren till dialysavdelningen där han tidigare var patient och där Yvonne arbetar. Egentligen är hon ledig idag men har kommit in för att träffa Vårdfokus.

I väntan på Leifs provsvar sätter sig syskonen i soffan utanför kuratorns rum. Här har de båda suttit förut. Under den nästan ett år långa transplantationsutredningen ingick, förutom provtagningar, undersökningar och läkarbesök, flera samtal med kuratorn. Utredningen drog ut lite på tiden eftersom Leif halvvägs in behövde få en pacemaker inopererad.

Tanken på att bli donator hade börjat gro hos Yvonne redan när Leif började gå på kontroller på njurmottagningen flera år tidigare. Hon förhörde honom om hans värden och när Leif fick börja med dialys förstod hon att frågan om donation skulle komma upp. Patienterna får själva undersöka om det finns någon i deras omgivning som kan tänka sig att bli donator. Organ från nära anhöriga minskar risken för avstötning och Yvonne berättade för Leif att hon kunde tänka sig att ge en av sina njurar till honom.

– Jag har en snäll syster! Att få en ny njure när man har två dåliga betyder allt, att få vara frisk är högsta vinsten, säger Leif och kramar om Yvonne.

Mår som tidigare

Med en njure mindre var Yvonne tillbaka på jobbet efter fyra veckor. Läkaren hade sagt att en sjukskrivning på fyra till åtta veckor är normalt efter ingreppet. Några efterkontroller var inte nödvändiga för henne. Första tiden fick hon inte lyfta tungt, men kände sig snart precis som innan operationen.

– Det är ingen skillnad faktiskt, men det kan ju vara olika för olika personer, säger den snart 71-åriga sjuksköterskan.

Numera arbetar hon ett par dagar i veckan på den mottagning som hon varit trogen sedan 1974. Hon började som sjukvårdsbiträde och lärde sig maskinerna, utbildade sig senare till undersköterska och vidare till sjuksköterska. Efter några kurser i personaladministration blev Yvonne chef på mottagningen, men valde att gå tillbaka och arbeta som sjuksköterska igen när hon fyllde 50.

– Vi har alltid haft en bra arbetsmiljö här och jag har trivts. Vi har haft flera sjuksköterskor som slutat och arbetat med annat några år för att sedan komma tillbaka hit. Det är ett bra betyg tycker jag, och på det sättet får vi andra också ta del av deras nya kunskaper, berättar Yvonne.

Grunden i jobbet lik

Under sin långa karriär i dialysvården har hon fått följa den snabba medicintekniska utvecklingen inom området. Det service Yvonne gjorde av maskinerna som sjukvårdsbiträde i början av 1970-talet kan bara tekniker göra i dag. Numera är också njurtransplantationer vanligare och patienterna mår mycket bättre efter. Tidigare fick de många biverkningar av de immunhämmande preparaten vilket påverkade livskvaliteten. I dag kan de leva ett nästintill normalt liv även om de behöver äta mediciner och göra regelbundna kontroller.

– I grunden är yrket samma för mig som sjuksköterska, även om materialen och tekniken utvecklats mycket. Informationen till patienterna om hur de ska hantera sin sjukdom och vad som har betydelse för att må bra har inte ändrats.

Dialysen fungerar som patientens externa njurar. Det renar blodet på slaggprodukter och drar samtidigt vätska från det. Under behandlingen är det sjuksköterskorna som ställer in maskinen för hur mycket vätska som ska dras och hur snabbt det ska göras efter ordination från läkare. Det är ett finlir eftersom man vill undvika att patienten får blodtrycksfall.

Patienter med njursvikt behöver vara noga med sin kost och sitt vätskeintag. Sjuksköterskorna vägleder tillsammans med avdelningens dietist.

– En del får inte dricka mer än en halv liter per dygn. Det är väldigt lite med tanke på att även maten innehåller en hel del vätska. Samtidigt har de många mediciner som de behöver svälja ner med vatten. Om man ska ta 13-14 tabletter blir det en utmaning, berättar Yvonne.

Följer patienterna i flera år

Eftersom patienterna som får dialys kommer tre gånger i veckan och stannar fyra timmar varje gång lär Yvonne och hennes kollegor känna dem väl. När hon kom tillbaka efter sjukskrivningen var det flera som visste att hon hade donerat en njure till sin bror. En av dem gratulerade henne till att hon nu skulle få 25 lyckliga år.

– Flera av mina patienter har jag ju träffat i många år och vi är nästan som en familj. Om de frågar så berättar jag, men sedan är det klart att det är en balans där. Alla har inte anhöriga som kan donera och då får man hålla tillbaka, säger hon.

När hon byter om inför sitt arbetspass syns operationssåret i bikinilinjen. Det är inget som stör henne, snarare är hon tacksam för att hon har ytterligare en erfarenhet med sig in i jobbet.

– När jag kliver i mina vita kläder är känslan den samma som alltid, men nu har med mig med den känslomässiga delen på ett annat sätt. När jag pratar med anhöriga kan jag förstå mer hur de tänker. Jag kan hänvisa dem bättre till vem de ska prata med eftersom jag gått igenom allt själv.

Av kollegorna har Yvonne bara fått positiva reaktioner.

– Tänk att få toppa sin karriär med en transplantation, det är fantastiskt! För oss är Yvonne en otrolig trygghet. När hon började var dialys verkligen ett hantverk. Vi andra lär oss maskinerna i dag, men kommer aldrig komma upp till den nivå som hon är på. Trots det har hon kvar sin ödmjukhet och lämnar aldrig något år slumpen, säger kollegan Carina Hoey.

Halva njurfunktionen kvar

Som syskon har Leif och Yvonne alltid varit tighta. Även om det skiljer tre år mellan dem hängde de mycket tillsammans under uppväxten i Kristinehamn. Deras vänner kom och gick i hemma i huset och alla lekte med alla. I vuxen ålder har de alltid firat jul, påsk och andra högtider och också rest tillsammans. Leif följde till exempel med när Yvonne och hennes man skulle hämta sin adoptivdotter i Colombia för 40 år sedan. När Leif blev sjuk och behövde en ny njure fanns det ingen tvekan hos Yvonne.

– När alla försvinner runt omkring betyder det mycket för mig att ha honom kvar i livet. Jag är frisk och ville göra det innan jag blev för gammal eftersom det innebär att jag bara har halva njurfunktionen kvar. Har jag nu förkortat mitt liv så får jag stå för det. Man vet ju aldrig vad som händer ändå.