Dialyssjuksköterska donerade njure till sin bror

Efter 50 år inom dialysvården tvekade Yvonne Karlsson aldrig. När hennes storebror behövde en ny njure erbjöd hon sig att bli donator. Nu hoppas hon att fler ska ta ställning under den årliga donationsveckan som drar i gång i dag.

Det har gått åtta veckor sedan sjuksköterskan Yvonne Karlsson vaknade upp på postoperation på Akademiska sjukhuset i Uppsala. Längst bort i rummet såg hon sin storebror Leif Eriksson rullas in i en säng. Han vinkade och ropade glatt ”Den har kommit i gång, den har kommit i gång!”

Några timmar tidigare hade transplantationsteamet avlägsnat en av Yvonne Karlssons njurar och opererat in den i Leif Erikssons kropp. Efter år med högt blodtryck och diabetes hade hans njurfunktion blivit så pass dålig att transplantation var nödvändig för att slippa dialys tre gånger i veckan.

– Jag vet vad det betyder att få en transplantation eftersom jag har jobbat med dialyspatienter i 50 år. Det är stor lycka för patienten och deras anhöriga, man ser hur de får livet tillbaka, säger Yvonne Karlsson.

Tanken väcktes för flera år sedan

Själv tvekade hon aldrig inför beslutet om att bli donator. Redan när hennes bror flera år tidigare hade börjat gå på njurmottagningen hade tanken börjat gro. Hon förhörde honom om hans värden och när Leif Eriksson senare blev patient på hennes dialysmottagning förstod hon att frågan om transplantation skulle komma upp.

– Jag vårdade aldrig honom själv, det skulle inte ha känts bra varken för honom eller mig. Jag ville att han skulle kunna prata om vad som helst utan att ta hänsyn till mig. Men jag berättade att jag kunde tänka mig att donera en njure till honom.

Om man får organ från en nära anhörig är risken för avstötning lägre. Inför transplantationen fick Yvonne Karlsson träffa kurator, sjuksköterska och läkare. Det var provtagningar, undersökningar och samtal.

– Man får frågan flera gånger om man verkligen vill donera, men jag hade inga tvivel. Jag är frisk och ville göra det innan jag blev för gammal eftersom det innebär att jag bara har halva njurfunktionen kvar. Har jag nu förkortat mitt liv så får jag stå för det. Man vet ju aldrig vad som händer ändå, säger hon.

Tidigt på morgonen dagen före den planerade operationen i augusti åkte syskonen tillsammans till Uppsala och Akademiska sjukhuset. Där gick hela dagen åt för ytterligare provtagningar, undersökningar och förberedelser. På själva operationsdagen fick Yvonne Karlsson åka upp först, några timmar senare var det broderns tur.

– De gick in via titthål i buken och tog ut min njure. Den inspekterades noga innan den sattes in hos Leif. Efteråt kände jag sådan lättnad, det hade ju ändå varit en viss anspänning, säger hon.

Mår som tidigare

En månad efter operationen var hon tillbaka på jobbet på dialysmottagningen vid Örebro universitetssjukhus. Läkaren hade sagt att en sjukskrivning på fyra till åtta veckor är normalt efter ingreppet.

– Första tiden fick jag inte lyfta tungt och så, men nu känner jag mig precis som jag gjorde innan operationen. Det är ingen skillnad faktiskt, men det kan ju vara olika för olika personer, säger den snart 71-åriga sjuksköterskan.

Yvonne Karlsson har varit dialysmottagningen trogen sedan 1974. Hon började som sjukvårdsbiträde, lärde sig maskinerna och utbildade sig senare till undersköterska och vidare till sjuksköterska. Efter några kurser i personaladministration blev Yvonne Carlsson chef på mottagningen, men valde att gå tillbaka och arbeta som sjuksköterska igen när hon fyllde 50. I dag arbetar hon 42 procent på mottagningen.  

– Vi har alltid haft en bra arbetsmiljö här och jag har trivts så bra, berättar Yvonne Karlsson.

Färre biverkningar i dag

Under sin karriär har hon fått följa den snabba tekniska utvecklingen inom dialysvården. Det service hon gjorde av maskinerna som sjukvårdsbiträde i början av 1970-talet kan bara tekniker göra i dag eftersom tekniken är så avancerad. I dag finns också hemdialys och de som transplanteras nu mår mycket bättre efteråt.

– Tidigare var preparaten de fick mycket dåliga mot kroppen och det påverkade livskvaliteten. I dag kan de leva ett nästintill normalt liv även om de behöver äta mediciner och göra regelbundna kontroller, berättar Yvonne Karlsson.

Leif Erikssons nya njure kom i gång direkt efter operationen och han mår bra i dag. Under den pågående donationsveckan kommer syskonen att dela sin berättelse på Region Örebros instagramkonto.

– Vi har alltid varit nära varandra. När alla försvinner runt omkring och betyder mycket att det mycket för mig att ha honom kvar i livet, säger Yvonne Karlsson.

Hoppas att fler ska ställning

Nu hoppas de båda att fler tar ställning och anmäla sig till donationsregistret. Transplantationsköerna är långa och det behövs fler organdonatorer. Genom att registrera sitt ställningstagande blir det också enklare för anhöriga att fatta beslut om det skulle bli aktuellt med organtransplantation.

På jobbet har Yvonne Karlsson bara fått positiva reaktioner från kollegor. En patient gratulerade henne och sa att nu skulle hon få 25 lyckliga år.

– Flera av mina patienter har jag ju känt i många år och vi är nästan som en familj. Om de frågar så berättar jag, men sedan är det klart att den är en balans där. Alla har inte anhöriga som kan donera och då får man hålla tillbaka, säger hon.

Hur har den här erfarenheten påverkat dig i arbetet?

– När jag kliver i mina vita kläder är känslan den samma som alltid, men nu har med mig med den känslomässiga delen på ett annat sätt. När jag pratar med anhöriga kan jag förstå mer hur de tänker. Jag kan hänvisa dem bättre till vem de ska prata med eftersom jag gått igenom allt själv.