Efter tuffa uppväxten – Nadja har nått målet att bli sjuksköterska
Som barn hjälpte drömmar och fantasier Nadja Ståhl att behålla hoppet om att livet kan bli bra. Foto: Simon Eliasson
Porträttet

Efter tuffa uppväxten – Nadja har nått målet att bli sjuksköterska

För Nadja Ståhl är sjuksköterskeexamen ett bevis på något större. Att hon kämpat sig genom barndomens mörker och klarat det. Inspirerad av en ambulanssjuksköterska som lade handen på hennes axel och sa att hon var modig.

16 september

En flicka sitter i mörkret, längst ner i hyreshusets kalla trappuppgång. Det där utrymmet under den svindlande trappan som inte används till något, dit ingen går. Där smuts och damm samlas på golvet och fastnar på byxorna på den som sitter där på huk och gråter.

Det var här i ensamheten som Nadja Ståhl släppte fram sina tårar. Varje dag gick hon hit. Hemma i lägenheten fanns inte utrymme för hennes känslor. De vuxna hade nog med sitt. Ingen gav en kram, förutom på fyllan. Men då kändes kramen mer obehaglig än kärleksfull.

Det fanns pengar till mat. Pappa arbetade. Mamma var hemma och bakade och städade under veckorna. Men det som måndag till fredag såg ut som ett vanligt familjeliv i en mindre stad i norra Sverige förvandlades till kaos på helgerna.

­— Då fick man aldrig sova. Det var fester, slagsmål, jättemycket sprit. I princip varje helg hade mina föräldrar förfest hemma, spelade hög musik, drog till krogen och tog med sig ännu mer människor hem. Efterfesten var alltid hos oss.

Först framåt morgontimmarna, när alkoholen tystat de vuxna, kunde Nadja koppla av och sova en stund. Men hon gick alltid upp först av alla, plockade undan flaskor, torkade golvet. Tog hand om sin yngre syster som grät och var rädd.

— Det var jag också, väldigt ofta. Men det var inget jag kunde visa. Jag var tvungen att vara stark för min lillasysters skull.

Fyllefester och slagsmål

Nadja Ståhl beskriver en barndom präglad av svek och besvikelser. Födelsedagar glömdes bort. Ingen kom och tittade på basketmatcherna. Ingen gav beröm när skolan trots allt gick bra. Lögner och bortförklaringar.

Ett djupt sår är föräldrarnas oförmåga att skydda henne. På fyllefesterna, mitt framför deras ögon, kunde äldre män dra ner henne i knät och smeka hennes lår. Hon fick ofta höra hur vacker hon var. Ibland kom okända män in i hennes rum, stack händerna under täcket och tog på hennes kropp.

När lillasystern somnat låg hon själv vaken och på helspänn. Rädd för att någon skulle skadas när de vuxna hamnade i slagsmål. Som tonåring blev hon förbannad. Modigare. Rusade ut ur sitt rum och knuffade isär de vuxna. Hon visste att hon aldrig skulle bli som dem.

— För mig har det inte funnits något annat val. Det är så jag alltid har tänkt, även som barn. Att det inte finns något alternativ till att bita ihop och kämpa. För någon gång i framtiden kommer det att bli bättre.

Drömmen att bli sjuksköterska

Sommarsolen lyser från himlen. Termometern närmar sig 20 grader. Nadja Ståhl kör sin silverfärgade Volvo genom ett explosionsgrönt Norrbotten. Känslorna rusar i kroppen, tårarna rinner och hon kan inte sluta le.

Hon har precis blivit godkänd på det sista momentet i sjuksköterskeutbildningen och är på väg hem från Sunderby sjukhus. Snart sitter hon på altanen utanför villan i Luleå med ett glas svindyrt bubbel i handen och försöker förstå att det är sant. Hon klarade det. Hon är färdig sjuksköterska.

Nadja Ståhl

Nadja Ståhl, sjuksköterska
  • Yrke: Sjuksköterska.
  • Ålder: 32 år.
  • Bor: I Luleå.
  • Familj: Dottern Alva, sambon Patrik som är ambulanssjuksköterska och hans barn.
  • Fritid: Leder gruppträningspass på ett lokalt gym, cyklar mountainbike, umgås med familj och vänner och är engagerad i flera föreningar.
  • Gör just nu: Arbetar på Sunderby sjukhus, i höst på akutmottagningen. Är ordförande för Vårdförbundet Student, ett uppdrag hon avslutar i oktober.
  • I framtiden: Arbetar som ambulanssjuksköterska. Använder sin drivkraft till att vara med och utveckla vården. Föreläser och sprider kunskap om maskrosbarn. Bygger ett drömhus i skogen, nära vatten, med bastu både inomhus och utomhus.

Ända sedan Nadja Ståhl var nio år har hon haft sjuksköterskeyrket som mål, inspirerad av en ambulanssjuksköterska som gjorde stort intryck på henne. Ett kort möte som motiverat henne genom hela livet.

— Fantasin om framtiden fanns med mig hela tiden, att bli sjuksköterska, att bli något annat än mina föräldrar.

Det var Nadja som hade ringt 112. Hennes mamma kunde inte andas. Nu, som vuxen, har hon förstått att det var panikångest. Men då trodde hon att hennes mamma höll på att dö.

”På bara några minuter gav hon mig mer kärlek än mina föräldrar någonsin gjort under min livstid”

Ambulanssjuksköterskan som kom hem till familjen hjälpte inte bara mamman, utan räddade också Nadja. Så beskriver hon själv händelsen i ett inlägg i sociala medier, dagen efter att hon klarat hela sjuksköterskeutbildningen.

”Jag glömmer aldrig hur hon såg mig, berömde mig för mitt mod och på bara några minuter gav mig mer kärlek än mina föräldrar någonsin gjort under min livstid. Hon blev min största förebild och jag tänkte där och då, som nioåring, att jag ska bli som hon.”

Nadja hade egentligen tänkt skriva något om att lyckas trots att du levt ett tufft liv. Men så kom minnesbilden av den här sjuksköterskan upp så tydligt och hon översköljdes av tacksamhet. Många följare har berörts av berättelsen och hon vet att ambulanssjuksköterskan själv, som nu är pensionerad, också fått ta del av den. De har inte träffats, men hörts på sms.

Redan som barn bestämde sig Nadja Ståhl för att bli sjuksköterska.Foto: Privat

I fantasin var Nadja Ståhls föräldrar alltid kärlekfulla. Hon minns att hon kunde ligga på sin säng med huvudet i en konstig vinkel och dagdrömma om att hon var dödssjuk. Att hon låg på sjukhus och att föräldrarna var där och tog hand om henne.

— Det är jättetragiskt egentligen, men det var så jag gjorde. Och fantasierna hjälpte mig vidare. Jag drömde om att bli sjuksköterska, jag drömde om att skaffa barn och ge mitt barn något annat, berättar Nadja Ståhl.

Vill göra något viktigt i livet

När hon tänker tillbaka så har hon vid sidan om de tydliga drömmarna alltid varit väldigt målmedveten, haft en stark känsla för vad som är rätt och fel och känt att hon vill bidra och göra något viktigt i livet.

Den drivkraften har fått henne att engagera sig politiskt, vara med och starta en kvinnojour och ta ansvar som ordförande i Vårdförbundets studentorganisation. På det personliga planet har hon tagit sig ur flera destruktiva kärleksförhållanden — en gång för alla. Symbolen för att ”nu får det vara nog” blev en spontan tatuering, ett kvinnomärke på vänster vad. Samma märke som hon också bär i en guldkedja runt halsen. På handleden har hon tatuerat in sin tioåriga dotters födelsedatum.

I terapi har hon bearbetat barndomens upplevelser. Hittat till känslorna som den lilla flickan Nadja gömde i det mörka utrymmet längst ner i hyreshuset.

Hon har lärt sig mycket om sig själv och vad barndomen gjort henne till. Som liten var hon den som stod vid sidan om och hade koll på allt. Fortfarande är hon observant på vad som händer omkring henne och hur människor beter sig.

— Min drivkraft kommer också från min barndom och det har fört något positivt med sig. I dag är jag tacksam för att jag är den person jag är. Att jag kunnat förvandla det onda och negativa till bra saker, säger Nadja Ståhl.

Bytte efternamn

I lyckan över sjuksköterskeexamen har hon även känt sorg över att hon inte har någon ursprungsfamilj att dela glädjen med. Hon har firat med sina närmaste, sin dotter, sambon Patrik, hans två barn och deras gemensamma ”kärleksbarn”, hunden Elsa. Barnen fick bestämma mat, så det blev sushi.

Men med sin gamla familj har hon inte längre någon kontakt. För några år sedan bestämde hon sig för att bryta helt och starta om sitt liv utan destruktiva relationer. Samtidigt bytte hon efternamn.

”Är det någonstans jag är trygg och känner mig hemma så är det i sjukvården, bland sjuksköterskor”

På Skatteverkets hemsida skrollade hon sig igenom 500 alternativ innan hon bestämde sig för Ståhl. Det kändes mest självklart. Kompisar brukar kalla henne stålkvinnan och hon känner sig som en stark person.

— Det kostade 1 800 kronor att byta efternamn och det kändes som en mycket bra investering. Det satte punkt på något sätt.

Trygg bland sjuksköterskor

Kvällspasset har just börjat. Nadja Ståhl går genom korridorerna på mava, medicinsk akutvårdsavdelning, på Sunderby sjukhus och trivs.

Nadja Ståhl tänker ofta att hon valde rätt yrke. Med mer erfarenhet vill hon läsa vidare till ambulanssjuksköterska. Foto: Simon Eliasson

— Är det någonstans jag är trygg och känner mig hemma så är det i sjukvården, bland sjuksköterskor.

Det var här hon klarade sista momentet på sjuksköterskeutbildningen i början av juni och fortsatte arbeta under sommaren. I höst väntar nytt jobb på akuten där hon vill skaffa erfarenhet innan hon läser vidare — till ambulanssjuksköterska.

Hon sökte sig tidigt till vården. Fick sitt första jobb som undersköterska direkt efter gymnasiet. Tonåren var mörka och trassliga. Hon blev tillsammans med en kille som slog och kontrollerade henne. Men på vårdcentralen där hon arbetade fanns flera äldre kollegor, kompetenta ”extramammor” som brydde sig om henne. Sjuksköterskor som hon såg upp till. Det hjälpte henne framåt.

Orosanmälningar missas i vården

Men Nadja Ståhl har också sett osäkerhet och okunskap i vården, kring en fråga som ligger henne varmt om hjärtat. Hon tycker att sjuksköterskor alltför sällan gör orosanmälningar. Att kollegor hittar för många anledningar att vänta eller låta bli. Patienter kan vara hotfulla. På en mindre ort kan det vara känsligt. I stressen som många sjuksköterskor upplever kan orosanmälningar glömmas bort.

— Det här är något vi behöver prata mycket mer om. För orosanmälningar missas i vården.

Hon har upplevt det själv, som barn. Ambulansen kom flera gånger. Mamman led av psykisk ohälsa och stod på många olika tabletter. Men inte ens den gången då hon drabbades av akut förgiftning och blev inlagd reagerade vården.

På flera arbetsplatser har Nadja Ståhl tagit initiativ till utbildningar med socialtjänsten. Själv tvekar hon aldrig att orosanmäla om hon känner att något är fel.

— Jag brukar ofta få en dålig känsla i maggropen och det är tipset jag brukar ge till mina kollegor, att lita på magkänslan. Upplever du att något inte står rätt till är det bättre att anmäla än att låta bli.

I möten med barn försöker hon alltid göra som ambulanssjuksköterskan gjorde mot henne, se och prata direkt till barnet.

Vad hade du velat säga till dig själv som barn, flickan som satt längst ner i trappuppgången och grät?
— Jag skulle berätta den här solskenshistorien om att jag är ett maskrosbarn. Kanske skulle jag ha berättat om maskrosen, hur otroligt stark den är, att den växer igenom den hårdaste asfalt. Att det är precis vad den här flickan kommer att göra.

Vårdfokus nyhetsbrev

Nyheterna, reportagen, forskningen och frågorna för oss i vården. Gratis varje vecka direkt i din inkorg.
Hämtar fler artiklar
Till Vårdfokus startsida