Henrikas hästar hjälper oroliga själar

Att umgås med hästar kan hjälpa personer med schizofreni att flytta fokus från det sjuka till det friska. Det vet professor Henrika Jormfeldt. Hon är hästtjejen som blev psykiatrisjuksköterska och som forskar hemma i sitt stall.

När Henrika Jormfeldt kliver in på Högskolan i Halmstad vid åtta på morgonen står stegräknaren redan på 5 000 steg. Hon har varit uppe sedan klockan fem — mockat, matat och släppt ut de fyra hästarna till hagen. Innan hon satte sig i bilen för att köra de tre slingriga milen från Simlångsdalen in till jobbet hann hon med en promenad med bordercollien också.

Byter fokus

På högskolan är Henrika Jormfeldt nyutnämnd professor i omvårdnad. Hon är också studierektor, lärare och ”Heffa” med alla kolleger. Smeknamnet har hängt med sedan hon var liten, kanske har det något med Heffaklumpen i Nalle Puh att göra, hon är inte säker.

Några likheter med en lila elefant går inte att se, men att Henrika Jormfeldt gillar djur är helt klart. Förutom de egna hästarna, hunden och makens kor hemma på gården ägnar hon en stor del av sin tid till att studera hur hästar kan hjälpa personer med psykisk ohälsa.

— Hästarna skapar kontakt på ett otvunget sätt och man kan bara vara tillsammans. Man behöver inte rida, utan det kan räcka med att ta en promenad i skogen tillsammans med hästen för att få in lite mer liv, säger hon.

Hästunderstödd terapi är på frammarsch och Henrika Jormfeldt går gärna i bräschen. Efter många år som psykiatrisjuksköterska började hon tröttna på den biomedicinska inriktningen — att mediciner skulle lösa allt.

— Varför bara behandla patienterna akut när de insjuknar i en psykos? Jag är övertygad om att det finns saker man kan göra för att förebygga sjukdom genom att främja hälsa. Här har vi sjuksköterskor en viktig roll.

I omvårdnaden finns en potential att bygga relationer och träna sociala färdigheterna som är viktiga för den som har en psykisk sjukdom. Sjuksköterskan kan också hjälpa till att skapa rutiner för kost och motion, ett ofta eftersatt område inom psykiatrin, menar hon.

Stärkande samspel

Förra året involverades Henrika Jormfeldt i ett hästunderstött projekt via Intresseföreningen för schizofreni och andra psykoser, IFSAP, i Halmstad, där hon också är ordförande. Målet var just att lägga fokus på saker som bygger upp och som skapar självförtroende i stället för på det som inte fungerar. Att få en häst att följa ens uppmaning kan vara väldigt stärkande för självkänslan.

I projektet fick en grupp om fem, sex personer med schizofreni umgås med hästar, vara ute i naturen och äta mat tillsammans. För att inte krångla till det bjöd Henrika hem gruppen, de ansvariga från projektet och stödpersoner till sitt eget stall. Två söndagar i månaden vid tiotiden dök färdtjänstbussen upp utanför hennes hus.

— Visst kunde jag fundera på hur klokt beslutet var när klockan ringde klockan sex på söndagsmorgonen och jag steg upp för att baka bröd, koka soppa och ta hand om hästarna innan gästerna kom. Men efteråt, när vi hade promenerat i skogen tillsammans med hästarna, ätit lunch i mitt kök och pratat hade jag en skön känsla i magen.

Det kändes bra att ha gjort något gott för de här personerna, säger Henrika. Att se rosor på deras kinder och hur de intresserade sig för hästarna. En tjej berättade att hon blev lugn inombords och en man tyckte att han blev mer social och ville gå ut och dansa efter att ha varit i stallet.

Del av sin egen forskning

Projektet har också blivit en del av Henrikas forskning och deltagarna har fått svara på frågor om sina upplevelser.

— Det är ju lite speciellt att vara en del av sin egen forskning och därför är jag extra noggrann med transparens. Kollegerna på högskolan har skött intervjuerna för att deltagarna skulle känna sig fria att komma med kritik om de skulle vilja. Det är jag inte rädd för, jag ser det bara som en chans att kunna göra det bättre nästa gång.

Hennes egen avhandling från 2007 undersökte olika dimensioner av begreppet hälsa inom psykiatrin. Slutsatsen — att hälsa handlar om så mycket mer än bara frånvaro av sjukdom — präglar fortfarande hennes forskning. Just nu studerar Henrika Jormeldt bland annat effekten av så kallad grön rehabilitering där personer i Halland ordinerats vistelse i naturen eller hästunderstödda aktiviteter. Vid sidan om forskningen är hon ansvarig för specialistsjuksköterskeutbildningen i psykiatri och studierektor för forskarutbildningen på Akademin för hälsa och välfärd.

Att det skulle bli en akademisk karriär var ingen självklarhet för Henrika. Hon växte upp på en gård i Halland där föräldrarna, som båda var psykologer, drev ett familjehem för unga med olika sorters svårigheter. Ungdomarna blev en del av familjen och hennes vänner.

— Jag tror att det var där jag lärde mig att inte dela upp människor i sjuka och friska, jag ser liksom ingen skillnad.

Det förhållningssättet tog hon med sig ut i yrkeslivet. Efter gymnasiet jobbade hon några år som skötare inom psykiatrin. I samband med sjuksköterskeutbildningen blev det tydligt att hon varken gillade benbrott eller sår, så hon valde att specialisera sig till psykiatrisjuksköterska. Fokuset på samtal passar henne bättre.

Ansvarsfull roll

Hon tycker att den vårdande rollen påminner henne om relationen till hästarna hemma på gården. Relationen är asymmetrisk och som sjuksköterska måste man ta ansvar för det som sker i samtalet, lyssna in och mötas i en dialog.

— Men man kan inte gå med på vad som helst, då blir det inte sant och respektfullt. Om en patient riskerar att skada sig måste jag säga ifrån. Med hästarna måste man också vara helt ärlig, annars känner de på sig det och kan bli nervösa.

För Henrika flyter jobb och fritid ihop. Förutom i IFSAP Halmstad är hon också ordförande för Psykiatriska riksföreningen för sjuksköterskor, PRF, sedan några år.

— Så länge jag får göra saker som känns meningsfulla har jag inga problem att ha fullt upp.

Veckan innan hon ska installeras till professor händer det som inte får ske — Henrikas dator kraschar. I den finns alla hennes vetenskapliga artiklar och pågående studier som hon ska presentera i samband med ceremonin. Så i stället för att lägga sista handen vid sitt föredrag ägnar hon tid åt att återställa förlorade dokument. Och korrläsningen, som hon föredrar att göra på papper, får göras direkt på skärmen eftersom det inte går att koppla lånedatorn till skrivaren.

När installationsdagen kommer är spänningen stor. Men så snart Henrika går upp på scenen och den första bilden kommer upp på skärmen tittar hon rakt in i hästen Aylahs mörkbruna ögon. Då vet hon att det kommer att gå bra.