Hur kan mens bli mer rättvist?

Varför skickar vi i den rika delen av världen menskoppar och återvinningsbara bindor till utvecklingsländer när allt fler kvinnor här väljer bort att blöda helt? Det är en av frågorna som sjuksköterskan Karin Högberg och barnmorskan Åsa Larsson diskuterar på internationella mensdagen i dag.

Brist på mensskydd, undermålig hygien och tabun leder till att flickor i utvecklingsländer stannar hemma från skolan när de har mens. Det är några exempel på den mensfattigdom som drabbar uppskattningsvis mellan en halv till en miljard flickor och kvinnor världen över.

Mensfattigdom är också temat för det digitala heldagsseminarium som Karin Högberg, sjuksköterska och lektor vid Högskolan i Borås, arrangerar i dag. Under ett späckat program kommer forskare, barnmorskor och andra aktörer att belysa olika aspekter av flickor och kvinnors olika förutsättningar att hantera sin mens.

Uppfunnit en flergångsbinda

Karin Högberg fick själv upp ögonen för mensfattigdom när hon vistades i Kenya 2013. Hygienen var ofta bristfällig och att behöva byta mensskydd på en allmän toalett kändes otänkbart. Tillbaka i Sverige började hon fundera på om hon kunde göra något för att underlätta kvinnors menssituation på något sätt.

– Eftersom jag arbetar på Högskolan i Borås som har en av världens bästa textilhögskolor låg det nära till hands att göra något i tyg, säger hon.

Tillsammans med docent Lena Berglin vid textilhögskolan har Karin Högberg utvecklat en flergångsbinda i ett projekt som heter Spacerpad. Med en specialdesignad konstruktion sugs blodet upp och kan sedan enkelt sköljas ur. Produkten har fått mycket uppmärksamhet och ska snart börja lanseras.

Under arbetets gång har Karin Högberg gjort flera resor till Kenya och i mötet med kvinnor där har hon börjat reflektera kring om det finns en konflikt mellan deras behov och deras önskemål. Kvinnorna blickar på hur det ser ut i västvärlden, där kvinnor har råd att leva enligt slit- och slängprincipen med engångsprodukter. Då kan en flergångsbinda upplevas som hemmagjord och omodern, menar hon.

– Det är inte svart eller vitt, men vi har en utmaning i att inte uppfattas som att vi söker en B-lösning för utvecklingsländerna med flergångsartiklar och en A-lösning med engångsartiklar och syntetiska hormoner för kvinnor i väst. Det tror jag inte är hållbart och det är något vi måste prata om.

Karin Högberg säger att hon inte har något svar på frågan men den kommer att diskuteras under programpunkten Från mensfattigdom till mensrikedom som hon håller i tillsammans med barnmorskan Åsa Larsson.

– Vad betyder mensfattigdom i förhållande till mensrikedom? I dag pratar man om att säkra mensskydd och god hygien till kvinnor i utvecklingsländer men i vår del av världen väljer allt fler bort mensen helt. Vi behöver fundera på hur vi ser på mens på samhällsnivå, det är en viktig jämställdhetsfråga, säger Karin Högberg.

Dubbla budskap

Både hon och Åsa Larsson påpekar att samtidigt som aktivister som Clara Henry och Liv Strömqvist senaste åren vågat visa blödandet med humor och svärta är det fortfarande mycket dubbla budskap.

– Aktivisterna å ena sidan som vill normalisera mensen samtidigt som det finns en allt mer medikaliserad syn på att man inte behöver blöda alls. Det är helt enkelt opraktiskt att blöda, säger Åsa Larsson.

Åsa Larsson är inte emot hormonella preventivmedel för enskilda kvinnor – det kan finnas många som behöver det på grund av rikliga menstruationer, värk eller av andra anledningar, säger hon.

Själv har hon 30 års erfarenhet av preventivmedelsrådgivning inom mödrahälsovård och har sett hur syntetiska hormonpreparat gått från att i första hand ha ett födelsekontrollerande syfte till att i allt större grad förskrivas till flickor och kvinnor som behandling av till exempel menssmärtor, rikliga blödningar eller helt enkelt för att man tycker det är opraktiskt och onödigt med blödningar.

Hon är bekymrad över att mycket i livet i dag handlar om effektivitet och prestation på männens villkor och då är regelbundna blödningar – och barnafödande – ett opraktiskt hinder.

I stället skulle Åsa Larsson önska att fler kvinnor fick möjlighet att lära känna sin egen menscykel, gärna med hjälp av en barnmorska. Tänk om man kunde se hormonsvängningarna i menscykeln som en potential, säger hon, i stället för en problem som ska tryckas undan.

Mens på #blodigt allvar

I samband med internationella mensdagen lanserar organisationen Plan International kampanjen #blodigtallvar Med hjälp av fem kända ambassadörer vill de sprida kunskap om hur den första mensen påverkar flickors rättigheter. En av ambassadörerna är Instagrambarnmorskan Asabea Britton.

Kampanjen lyfter fem sätt som flickors liv och hälsa kan påverkas på när de får sin första mens:

• Flickor riskerar att giftas bort och bli gravida.
• Flickor tvingas sluta skolan.
• Flickor skambeläggs och trakasseras.
• Flickor saknar tillgång till mensskydd, säkra toaletter och rent vatten.
• Flickor får sin frihet begränsad.

Plan International utmanar dig i dag också att måla fem röda punkter på naglarna – en för varje sätt flickors liv påverkas av mensen. Läs mer här #blodigt allvar.

– Det är ju just cykliciteten som är utmärkande för kvinnor i denna del av livet. Det innebär perioder med förhöjd energi men också perioder av större inåtvändhet som kan leda till reflektion och kreativitet. Menscykeln är en spegling av allmänhälsan, och ger ständigt information om hur kropp och sinne samspelar. Den som säger mycket om hur vi mår och något vi kan ha nytta av om vi lär oss hur vi fungerar, säger hon.

Seminariet från Högskolan i Borås är endast tillgängligt för föranmälda, men den som vill se programmet och listan över förläsare kan göra det här.