Läckande tarm inte hopplöst

Hoppfullt. Avföringsinkontinens är ofta ett väl dolt problem. Men det finns massor av hjälp som sjuksköterskor kan ge.

När Christine Bornlid var 59 år drabbades hon av koloncancer. Efter operation och ett år med stomi lades tarmen ner igen — och eländet började. Tarmen ville inte fungera ordentligt; avföringen kom med rasande fart, med bara en kort stunds förvarning. Det kunde hända när som helst och hon blev alltmer begränsad.

— Jag blev så deprimerad, livet var inte värdigt och jag tappade livslusten.

Hon fick tips om att vända sig till sjuksköterskan Mari Dahlberg som är uroterapeut på Skånes universitetssjukhus i Malmö. Med hennes hjälp fick Christine Bornlid prova olika metoder, som tarmreglerande medel, bulkmedel och loperamid för att reglera avföringens konsistens. De hjälpte lite, men nu har hon hittat det som har blivit hennes räddning: en akupunkturliknande behandling där tibialisnerven stimuleras med milda elektriska impulser som når bäckenbottens nerver.

— Nu lever jag ett vanligt liv igen och är så lycklig. Synd bara att inte alla får hjälp, säger hon.

Analinkontinens kan orsakas av många faktorer, som avföringens konsistens — lös avföring läcker oftare än fast — bäckenbottensvaghet, förlossningsskador och neurologiska sjukdomar. Fem till tio procent av de kvinnor som behandlas på Bäcken­bottencentrum i Malmö har sfinkterskador från förlossningen.

Analinkontinens upplevs som värre än urininkontinens. De drabbade har svårt att prata om det och drar sig för att söka vård; de har ofta haft besvären i många år när de kommer till skott.

— Därför ska det vara lätt att få hjälp, tröskeln för patienterna är tillräckligt hög ändå, säger Mari Dahlberg.

Det är ett av skälen till att hon tillsammans med några kolleger har utformat riktlinjer för analinkontinens. Där beskrivs utredning, undersökning och behandling på både basal och specialistnivå. Patienterna känner ofta skam och tycker det är svårt att uttrycka sina svårigheter, då underlättar det frågeformulär och den avföringsdagbok som finns i riktlinjerna.

— För att göra det lättare för patienten att beskriva sina besvär är det viktigt att vi hjälper till genom att använda ord som bajs.

En stor amerikansk studie visar att lika många män som kvinnor har besvär med analinkontinens, men i Sverige är bara en av tio som söker vård män. Det tyder på ett stort mörkertal i Sverige. Mari Dahlberg betonar betydelsen av att ställa frågan även om patienten söker för urininkontinens eller andra besvär. 60 procent av dem som har avföringsläckage har urininkontinens och 25 procent av dem som har urininkontinens har också avföringsinkontinens. Sjuksköterskan bör ta upp även den sexuella funktionen eftersom den brukar påverkas. Patienterna får alltid ett telefonnummer med sig som de kan ringa när fler frågor dyker upp.

Av dem som söker för sina besvär blir 70 procent hjälpta med den rådgivning som en specialiserad sjuksköterska kan ge. De är ofta både uro- och stomiterapeuter. Basal rådgivning, som sjuksköterskor på till exempel vårdcentral kan ge, är dels bra tarmtömningsvanor: att inte stressa, gå på toaletten när signalen kommer och råd om sittställning som ger bra tömning. Men också råd om måltidsrutiner, kost och tarmreglerande medel, som psylliumfrön och Lunelax.

— Det primära i behandlingen är att patienten inte ska behöva läcka. Skydden ska vara individuellt utprovade; det finns långa skydd som går upp högt och det finns skydd med kolfilter som tar bort lukten, säger Mari Dahlberg.

Yvonne Burakovsky kände inte om all avföring kom ut när hon satt på toaletten. Först någon timme senare kom det som återstod, utan att hon märkte det. Trots att det var svårt att leva med dröjde hon med att söka hjälp.

— Jag skämdes och visste inte hur jag skulle säga, men när jag kom till en läkare sa hon att jag inte skulle göra det; jag var inte den enda.

Det som behövdes för att hon skulle känna sig trygg var ett enkelt lavemang, som sköljer ur ändtarmen.