Nu ska det bli lättare att prata sex i demensvården

Var går gränsen mellan det privata och personalens ansvar när det handlar om patienters sexualitet? Det är en av frågorna som tas upp i nya kunskapsstödet ” Sexualitet och demenssjukdom” som publiceras i dag.

En äldre man med Alzheimers sjukdom frågar ständigt undersköterskan om de ska hångla. En kvinna med nydiagnostiserad frontallobsdemens signalerar att hon utsätts för sexuella övergrepp. För vårdpersonalen kan det vara knepiga situationer att hantera och svårt att veta vad som är rätt eller fel.

Behov av kunskap

– Jag märkte att det fanns ett stort behov av kunskap inom detta område när jag var ute och föreläste om äldre och sexualitet. Vårdpersonal har inte fått med sig det i sina grundutbildningar och då är det inte så lätt, berättar Per Andreas Persson, sjuksköterska och sexolog vid Närhälsan, kunskapscentrum för sexuell hälsa i Göteborg.

För drygt ett år sedan tog han kontakt med Svenskt demenscentrum och föreslog att de skulle sätta ihop ett informationsmaterial om sexualitet och demens. Tillsammans med koordinator Sara Hjulström har de författat en skrift med nio kapitel. Den vänder sig direkt till vårdpersonal som arbetar med personer med demenssjukdom.

Viktigt med rätt ord

Häftet kan läsas från pärm till pärm för den nyfikne men också fungera som ett studiematerial på en arbetsplats eller på en utbildning. Med en rad konkreta exempel från vårdvardagen ska det bli lättare att ta sig an de ofta tabubelagda frågorna kring äldre,sexualitet och demenssjukdom. Utöver fakta och falldiskussioner innehåller kunskapsstödet även ett avsnitt om normer, kön och identitet.

– Det kändes angeläget att uppdatera vokabulären. Vårdpersonal använder ibland en del ord som i dag anses ha passerat ”bäst- före-datum”, till exempel könsbyte i stället för könsbekräftande behandling. Samtidigt vill vi inte servera färdiga lösningar, utan det viktiga är att ämnet blir  ”pratbart”. Man måste inte vara expert, men man kan vara intresserad. Kan man inte svara på en fråga utan ber om hjälp i stället har man kommit långt, säger Per Andreas Persson.