”Hade jag inte varit livrädd förut så var jag det nu”
Nyutexaminerade intensivvårdssjuksköterskan Sara Lindqvist berättar om sina första veckor på jobbet - mitt under brinnande pandemi.
I januari i år tog jag min magisterexamen vid KI och blev äntligen intensivvårdssjuksköterska. Det har varit ett av mina stora mål sedan långt innan jag blev färdig med grundutbildningen.
Jag började arbeta på IVA, på Nya Karolinska och var förstås både förväntansfull och livrädd. Skräckblandad förtjusning. IVA på NKS är en stor avdelning på två plan som tidigare varit två olika intensivvårdsavdelningar; CIVA och NIVA. Nu är de ihopslagna vilket gör avdelningen till en minst sagt bred avdelning att arbeta på. Utvecklingskurvan går från noll till hundra på en sekund. Jag var beredd på att det skulle bli otroligt utmanande, men jag var aldrig beredd på det här.
Missa inte det senaste från Vårdfokus! Prenumerera på vårt nyhetsbrev
Jag hann få mina åtta veckors introduktion och under den tiden spreds covid-19 över Stockholm och landet och världen. Där och då kändes coronaviruset fortfarande avlägset, trots att mina kollegor var i full färd med att bygga upp de nya covid-avdelningarna på NKS och i Älvsjö. Inte ens när jag vårdade min första covid-patient (mitt sista inskolningspass) kändes det verkligt. Jag tänkte, det blir nog inte så stort som de befarar. Snart är det över.
Och plötsligt så stod jag ändå där. På egna ben, med ansvar för fyra mycket svårt sjuka covid-patienter, på en av våra nyöppnade covid-avdelningar. Tre 12,5 timmars nattpass framför mig. En kort rapport av en utmattad och stressad sjuksköterska som arbetat en lång dag. Jag skrev hafsigt ned det jag hann på baksidan av en artärgas-lapp och kände svetten i pannan och på ryggen under all skyddsutrustning i plast. Hur skulle jag kunna vårda dessa fyra patienter?
Jag bet ihop och försökte tänka tillbaka på i somras när jag hade hand om 16 patienter på en ortopedavdelning. Inte samma sak, men en likhet finns ju, att behöva ha extremt mycket i huvudet. Samtidigt. Skillnaden är ju förstås stor; att vara helt ny i sin profession, en helt ny sjukdom att handskas med, nya lokaler (jag hade nätt och jämnt lärt mig hitta i våra vanliga lokaler på IVA) och så tre patienter fler än vad jag var van vid.
På rad låg de; två på rygg, två på mage. En surrealistisk syn. 100 procent syrgas i ventilatorn men ingen förbättring. Tubstopp och cirkulatoriskt instabila. Läkemedel som jag aldrig hade stött på förut. Kollegorna som jag nätt och jämnt lärt mig namnen på kände jag inte igen bakom skyddsmask och visir. Hade jag inte varit livrädd på jobbet förut så var jag det nu. När första veckan var till ända hade jag arbetat 64 timmar, både dag och natt. Jag sov mig genom mina två lediga dagar. Drömde mardrömmar.
Så här, ungefär en månad senare, känns det som att evigheter har passerat. Jag har lärt mig så mycket. Framförallt har jag lärt mig att min nya arbetsplats är full av fantastiska kollegor. Så mycket stöd som jag har fått. Man måste vara öppen och ärlig mot sig själv och andra om att man är ny. Ett bra teamarbete har väl aldrig varit lika viktigt som nu.
Jag har fått arbeta i team med fantastiska och kompetenta undersköterskor, att som ny IVA-sjuksköterska få ta del av allt som undersköterskorna kan inger en otrolig trygghet. Tack för det. Trots det talas det i media mest om oss sjuksköterskor. Alla vi som arbetar här vet att våra olika kompetenser är nödvändiga, det blir extra tydligt när man vårdar så många fler patienter än vanligt. Och det skulle betonas mer tycker jag.
Jag är också imponerad av alla andra sjuksköterskor, undersköterskor, läkare och studenter som kommer och hjälper oss. De som inte är intensivvårdspersonal. För många av dem är det ju en helt ny värld. En natt arbetade jag med en nyutexaminerad operationssjuksköterska, vi tog examen samtidigt. Och så stod vi mitt där i krigszonen tillsammans. Vem hade trott det. Jag minns att det var ett bra pass. Jag fick lära honom saker som jag själv nyss lärt mig.
Vi skrattade mycket mitt i allt det overkliga, det måste man också få göra.
Det är skratt och det är gråt. Det är mycket som är väldigt sorgligt att se. Ofattbart sorgligt. Patienterna dör utan sina närstående vid sin sida. Man får göra det bästa av det man har. Vi har inget annat val. Precis så tänker jag när jag måste gå tillbaka till jobbet utan att känna mig återhämtad efter det senaste passet. Att vi måste göra detta tillsammans, vi gör alla vårt bästa.
Jag är imponerad över hur alla försöker hålla modet uppe, stöttar, skrattar, fastän energin nått botten för längesedan. Allting fungerar nog ändå bättre än vad jag trodde att det skulle göra och det är tack vare allas starka välvilja.
De första veckorna drömde jag mardrömmar om jobbet varje gång jag sov. De har blivit färre nu. Jag vet att vi tillsammans är ansvariga för patienterna och ingen står där ensam, även om det ibland känns så. Det måste få vara så helt enkelt, annars hade det tagit slut för längesedan.
/Sara Lindqvist
Nyutexaminerad intensivvårdssjuksköterska
Dela med dig av din berättelse!
Hur har du det på jobbet just nu? Hur påverkas du av coronakrisen?
Nu vill vi samla berättelser från er som sliter dag och natt med att vårda sjuka, stoppa smittspridningen och dämpa oron. Skriv ner din historia från coronavårdens vardag.
Berättelsen kan vara lång eller kort, glad eller arg, sorglig eller upprörande. Skicka gärna med en bild och mejla oss på coronavard@vardfokus.se.
Vi kommer att publicera inlägg i tidningen Vårdfokus, här på Vårdfokus.se och i sociala medier.
Tack för att du är med och formar bilden av sjukvården i coronakrisens spår!
/Vårdfokus redaktion