Fler styr och färre vårdar

Sjuksköterskor och andra i Vårdförbundets yrkesgrupper minskar på flera håll i landet. Men raderna av höga chefer och administratörer växer. Gissa vilkas lönekostnader som ökar mest.

Vårdfokus har tagit fram unika siffror som visar hur landstingsvården har genomgått en omvälvning under perioden 2010 till 2017. Sjuksköterskor, barnmorskor och biomedicinska analytiker minskar på flera håll, och totalt sett har Vårdförbundets yrkesgrupper ökat med 2,3 procent, eller 1 475 årsarbetare. Det kan jämföras med Sveriges befolkning som har ökat med 7,5 procent.

Samtidigt har landstingens centrala staber, som jobbar med alltifrån varumärkesbyggande till upphandling av vård, svällt kraftigt. Här finns chefer, handläggare och administratörer. De har ökat med 35,9 procent, eller 8 242 årsarbetare.

I vår undersökning har vi valt att titta på administrativ personal som helt eller delvis arbetar mot vården, och har valt bort personal inom exempelvis skola, tandvård, kultur, turism och familje­omsorg.?

Inte heller vårdadministratörer, som avlastar vårdpersonalen, ingår i vår statistik. Men när vi tittar på denna yrkesgrupp separat visar det sig att den har minskat med 353 årsarbetare (-2,7 procent). Det är alltså den administrativa överbyggnaden som ökar kraftigt snarare än det direkta stödet ute i vården.

Samtidigt dras många landsting och sjukhus med stora ekonomiska underskott. När det saknas resurser att förbättra villkoren flyr personalen, och arbetsmiljön försämras ännu mer. I takt med att vårdplatser stängs och operationer ställs in talas det allt oftare om att patientsäkerheten är hotad.

Det allvarliga läget märks inte minst på Sahlgrenska universitetssjukhuset, där personalen protesterat flera gånger. Nyligen begärde hundratals specialistsjuksköterskor 15 000 kronor mer i månadslön för att stoppa dräneringen av mångårig kompetens.

I stället för ett positivt besked beslutade sjukhusets politiska ledning att spara 280 miljoner kronor på två år, varav en stor del rör vård­personal.

Kort efter beskedet sa Sahlgrenskas styrelseordförande Johnny Bröndt (M) att neddragningarna skulle få minimal effekt eftersom sjukhuset ”har så duktig personal”.

— Det där gjorde många av oss väldigt upprörda. De kallar oss duktiga, som en klapp på huvudet, men ingen lyssnar på vad vi säger. Och i år får vi mindre än två procent i löne­ökning. Jag tycker om mitt jobb, men de ger inte direkt tydliga signaler om att de vill ha oss kvar, säger narkossjuksköterskan Louise Jonasson.

Enligt Sahlgrenskas ledning beror den krisande ekonomin på att personalen har ökat mer än budgeterat. Det är sant att läkarna och undersköterskorna har blivit fler, men gruppen ”sjuksköterskor och barnmorskor” har minskat med 38 årsarbetare (-0,85 procent) under de senaste tre åren.

Däremot har cheferna, handläggarna och administratörerna ökat kraftigt; med 331 års­arbetare eller 28,9 procent. Mindre än fyra procent av Sahlgrenskas sparpaket, 11 miljoner kronor av totalt 280, rör administration.

Den svällande administrationen finns i hela landet. Det förvånar inte Louise Jonasson. Den känslan har hon och kollegerna burit på länge.

— Men det är väldigt provocerande att höra dessa siffror. Det finns alltså resurser men det läggs inte på oss som jobbar med att vårda och rädda liv. Administrationen är en stor elefant i rummet som vi måste diskutera. Det är inte bara ”där uppe” som administrationen växer, ibland känns det som att vi behöver lägga mer tid på datorerna än på patienterna, säger Louise Jonasson.

Hennes känslor delas av en annan specialistsjuksköterska med ett förflutet på Sahlgrenska. Vårdförbundets ordförande Sineva Ribeiro blir förskräckt över utvecklingen och ser ett direkt samband mellan den administrativa expansionen och landstingens svårigheter att rekrytera framför allt sjuksköterskor.

— I dag dör patienter i väntan på behandling. Det är en allvarlig situation som politikerna måste lösa — det är deras uppdrag. Nu behövs inte mer sifferräknande, återrapproteringskrav och analyser. Det behövs fler som tar hand om patienterna. Dit kommer man bara genom bättre löner och villkor och en ökad möjlighet för personalen att vara med och bestämma, säger Sineva Ribeiro.

När Vårdfokus ringer upp politiker och perso­naltjänstemän i några landsting uppstår ett intressant mönster. De säger att siffrorna säkert stämmer, men att de inte riktigt känner igen sig. Detta trots att granskningen bygger på siffror som landstingen själva rapporterat in till Sveriges kommuner och landsting, SKL.

För landsting som har ombildats till regioner syns en viss ökning i samband med det. Men det är långt ifrån hela förklaringen, att administrationen ökar är ingen engångshändelse.?

Från landstingen ges många olika förklaringar. Ulf Åkesson, förhandlingschef i Stockholms läns landsting, säger att de i dag upphandlar allt mer vård och det byggs mycket på sjukhusen i länet, vilket gör att ekonomer och jurister behövs.

— Samtidigt blir det en allt mer teknikdriven verksamhet ute på sjukhusen, då behöver man en del administratörer och tekniker som jobbar med kringutrustningen. I slutänden är det de enskilda verksamheterna som avgör vilken personal de behöver. Vi går inte in och detaljstyr, säger Ulf Åkesson.

Vårdfokus granskning visar på en långsiktig trend som går i linje med forskningen. En internationellt uppmärksammad studie, A Government that worked better and cost less?, visar att den offentliga sektorns personal i Storbritannien har minskat med en tredjedel sedan 1980-talet. Ändå har expansionen av de centrala staberna, med dyr personal, gjort att de totala kostnaderna ökat något.

Så ser det ut även i Sverige, visar Vårdfokus granskning. Under perioden 2014 till 2017 har de totala lönekostnaderna inom administrationen ökat mer än för Vårdförbundets yrken. Det skiljer cirka en miljard kronor.

Forskare som Vårdfokus har pratat med förklarar att den uppsplittrade sjukvården, med 21 landsting/regioner och 290 kommuner, ökar behovet av styrning och ledning. Samtidigt fokuserar varje enhet på det som är bäst för dem själva, ingen ser helheten.

Patrik Hall, professor i statsvetenskap vid Malmö högskola, menar att allt i dag utgår från ekonomistyrning, där personalen betraktas i termer av produktivitet och kostnad. Samtidigt är det ingen som mäter ledningens produktion.

— Det är en blind fläck som inte granskas på samma sätt som kärnverksamheten. Det beror på att vi har ett av världens mest decentraliserade förvaltningssystem där politikerna inte lägger sig i. Samtidigt ger det prestige och högre lön att vara chef i dag. Det skapar personliga drivkrafter att vara med i den här managementbyråkratin, säger Patrik Hall.

På vissa håll i landet görs försök att vända utvecklingen. Bland annat på Skånes universitetssjukhus, som har ett stort ackumulerat budgetunderskott. Vårdproduktionen behöver öka, samtidigt som det funnits ett regionalt beslut om att inte öka det totala antalet anställda.

Därför bestämde sig den relativt nytillträdde sjukhuschefen Björn Eriksson för att göra organisationen plattare och banta de centrala staberna. Nyligen togs 51 av 280 heltidstjänster bort, varav 14 enhetschefer och andra yrken, som handläggare och strateger.

Parallellt med detta jobbar sjukhusledningen för att minska detaljstyrningen och öka mandaten så långt ut i organisationen som möjligt.

— Det kräver mod från oss chefer, att släppa kontrollen och låta beslut komma utifrån medarbetarnas förslag till lösning, säger Björn Eriksson.

Han anser att den växande administrationen i vården till stor del beror på att det finns en mängd olika krav från politiker, tjänstemän, fackförbund och specialistföreningar. För att hantera allt detta krävs mycket personal som samlar in data och gör analyser. Det gör att sjukvårdsorganisationen till slut blir självgenererande — med ett ständigt behov av mer personal bara för att hålla i gång allt, hävdar Björn Eriksson.

— Vi kan inte fortsätta att växa på det sättet, vi måste prioritera och använda våra resurser och medarbetare för att skapa direkt värde för pati­enterna. Om politikerna vill få större påverkan på hur sjukvården fungerar är det viktigt att det skickas färre men mer kraftfulla styrsignaler, säger Björn Eriksson.

Kanske är även Sahlgrenska universitetssjukhuset på väg att svänga om. Under årets första kvartal försämrades det ekonomiska läget. Nu ska ännu mer sparas — och denna gång utlovar styrelseordförande Johnny Bröndt en ny strategi: att satsa på kärnverksamheten och minska den administrativa belastningen.

Narkossjuksköterskan Louise Jonasson är dock långt ifrån nöjd. Hon undrar vad som krävs för att ansvariga på olika nivåer ska sätta sig ner tillsammans och lösa de grundläggande problemen, som det skriande behovet av sjuksköterskekompetens.

— Under lång tid har det skrivits och debatterats om hur det står till med svensk sjukvård, ändå ser vi inte ljuset i tunneln. Det är tid för samarbete, mod och civilkurage bland personer i ledande positioner för att Sveriges befolkning även i fortsättningen ska få en god och säker vård när så behövs, säger hon.