Patienter berättar: ”Jag hade nog ätit ihjäl mig utan operation”
Det är starka berättelser som kommer fram när patienter intervjuats om sina liv efter att de genomgått fetmakirurgi. Omvårdnadsforskaren My Engström har följt dem i mer än tio år.
‒ Överlag är de väldigt nöjda med operationen, men vissa saker återstår. De har en fortsatt kamp med sin vikt och arbetar fortfarande med sin självbild och självkritik, säger My Engström.
Hon är sjuksköterska och omvårdnadsforskare vid Göteborgs universitet. Tillsammans med Kajsa Järvholm, som är forskare i psykologi vid Lunds universitet, har hon nyligen publicerat en studie där 18 patienter som genomgått fetmaoperation intervjuats tio år efteråt.
Kan leva som andra
My Engström har följt patienterna sedan 2006 och det har publicerats flera resultat kring sådant som är mätbart: viktnedgång, komplikationer, näringsstatus och så vidare. Men i den här studien ligger fokus helt och hållet på patienternas upplevelser. Hur blev livet efter operationen?
‒ Trots att de har haft en del komplikationer efteråt så är de ändå nöjda. Många beskriver det som att de har fått ett mer ”normalt” liv, att de kan leva som alla andra.
Det handlar om stora och livsavgörande saker som att kunna arbeta, skaffa en partner, få barn. Men också enkla och vardagliga saker som att kunna köpa kläder i en vanlig affär. Samtliga upplevde att deras ätande fortfarande är påverkat efter operationen: kroppen säger ifrån och det gör att de inte kan äta så stora mängder och det minskade suget efter ohälsosam mat har hållit i sig.
Löser inte alla problem
Personerna i studien hade alla ett bmi mellan 50 och 60 innan operationen, något som påverkade deras liv på många sätt. Flera beskriver att innan operationen hade de svårt att se någon framtid över huvud taget och menar att om de inte hade fått operationen så hade de förmodligen varit döda eller allvarligt sjuka vid det här laget.
En av de intervjuade beskriver det så här: ”Jag är säker på att jag hade ätit ihjäl mig eller haft diabetes och en massa andra sjukdomar om jag över huvud taget hade levt vid 55 års ålder.”
Och en annan berättar: ”Innan kunde jag liksom inte, då kunde jag inte hejda mig, eller det fanns liksom ingen botten i mig.”
‒ De har delat med sig mycket av sina liv och det är starka berättelser vi fått. Det kan också handla om uppslitande händelser som skilsmässor och en fortsatt kämpig tillvaro. Fetmaoperationen har inte löst alla problem, säger My Engström.
Ständigt dåligt samvete
Några beskrev att de tyckte det var svårt att veta hur de skulle stötta sina barn som också ofta var överviktiga. Flera talade om den fysiska aktiviteten som ett ständigt dåligt samvete. Även om de var väl medvetna om att de borde röra på sig tyckte de att det var svårt att hitta en bra väg framåt. Som skäl uppgav de smärta eller den personliga historien av att alltid ha varit den som var sämst på fysisk aktivitet.
‒ Även om övervikten inte längre var stor eller utgjorde ett verkligt problem så låg den gamla självbilden kvar som ett hinder i vägen. De klandrade också sig själva och tyckte att de misslyckats om de gick upp i vikt eller inte alltid var ”duktiga patienter”, säger My Engström.
Behövs bättre uppföljning
Flera av de intervjuade patienterna hade också önskat mer uppföljningen från vårdens sida, som dietistråd och psykosocialt stöd. Uppföljningen i primärvården har inte heller fungerat så bra. Patienterna förväntades själva ta kontakt och boka tid för provtagning och väl där upplevde de att kunskapen var låg när det gällde fetmaopererade.
En slutsats som forskarna drar är att långtidsuppföljningen av fetmaoperationer måste bli bättre både inom specialistvården och primärvården.
My Engström planerar att fortsätta följa sina patienter ett tag till.
‒ Vi hade sagt att vi skulle följa dem i tio år, men det är intressant att fortsätta att se hur det går för den här gruppen. Vår studie är ganska ovanlig och att vi har lyckats följa upp 80 procent av patienterna i den ursprungliga gruppen är ett fantastiskt resultat.