Sjuksköterskor får alltmer makt i vården
I flera regioner är mer än hälften av alla chefer sjuksköterskor, visar Vårdfokus granskning. Flest är de i Västernorrland — 64 procent. En av dem är primärvårdsdirektören Anna-Lena Lundberg.
– Tidigare har det varit många sjuksköterskor bland första linjens chefer, men nu börjar vi bli många även högre upp i organisationen, säger Anna-Lena Lundberg som sedan två år basar för hela primärvården i Västernorrland.
Region Västernorrland har 192 chefer inom hälso- och sjukvård när alla förvaltningschefer, verksamhetschefer och enhetschefer räknas in. Av dem är 122 sjuksköterskor. Flera av dem sitter som länsklinikchefer och den biträdande sjukhusdirektören är i grunden operationssjuksköterska.
Så här många är det i regionerna
Vårdfokus har frågat regionerna hur stor andel av samtliga chefer inom hälso- och sjukvården som är sjuksköterskor, barnmorskor, biomedicinska analytiker eller röntgensjuksköterskor.
I Västmanland, Skåne, Gävleborg, Västerbotten, Dalarna, Sörmland, och Kalmar är omkring hälften av cheferna sjuksköterskor (se karta).
Bland de andra yrkesgrupperna finns inte lika många chefer, men Västerbotten sticker ut med en jämförelsevis hög andel biomedicinska analytiker i chefsledet: 5,3 procent.
Innehållet i det här blocket kan inte visas
Du har valt att inte acceptera cookies på vårdfokus.se, därför kan inte detta innehåll visas.
Ändra mina inställningar för cookies
Det är 42 år sedan Anna-Lena Lundberg började som undersköterska i landstinget. Hon utbildade sig till sjuksköterska och skaffade sig även två specialistutbildningar, först inom barn och därefter som distriktssköterska.
– Att ha den erfarenhet från golvet som jag har hjälper mig att fatta bättre beslut eftersom jag vet vilka konsekvenser det får ute i verkligheten.
Fackliga erfarenheter
Anna-Lena Lundberg var också fackligt aktiv inom Vårdförbundet, bland annat som vice ordförande i Västernorrland. Det har hon haft stor nytta av som chef, tycker hon.
– Via det fackliga arbetet kände jag till mycket om lagar och regler, jag var insatt i sådant som vikten av att göra risk- och konsekvensanalyser vid förändringar, att vara lyhörd och informera och att leda arbetet inom en organisation.
Ändå tvekade Anna-Lena Lundberg när hon 2006 fick frågan om hon ville bli verksamhetschef för en stor vårdcentral i Örnsköldsvik. Tre gånger tackade hon nej.
– Jag hade ju varken chefsutbildning eller erfarenhet av att arbeta i ledande ställning tidigare. Hur skulle jag klara ekonomi, personalfrågor och allt annat? När jag till slut sade ja ställde jag krav på att få rätt förutsättningar med stöd i olika former, tid för utvecklingsdagar och annat. Till mina fackliga kompisar sade jag att de måste säga ifrån när jag blivit den där galna chefen, säger hon halvt på skämt halvt på allvar.
Hittills verkar ingen ha tyckt att hon blivit särskilt galen som chef. Och själv tycker Anna-Lena Lundberg att det mestadels har varit roligt.
Se medarbetare växa
– Min första uppgift som chef var att slå ihop två tidigare vårdcentraler till en stor. Att få dem att samverka, enas om riktlinjer, rutiner och införa nya arbetssätt är bland det roligaste jag har gjort. Det har varit en spännande resa att se medarbetare från olika yrkesgrupper växa och våga pröva nya saker.
En stor utmaning var hyrläkarberoendet. Då, 2007, hade de inte en enda fast läkare och Anna-Lena Lundberg började därför tillsammans med personalen att utveckla sjuksköterskeledda mottagningar som kunde ta över en del av det som läkarna annars gjorde för att skapa mer kontinuitet för patienterna.
– Utmaningen är att få medarbetarna med sig och våga förändras. Min roll är att ge dem trygghet, att peppa dem att våga testa och säga att det inte är värre än att vi backar om det inte fungerar, säger hon.
Chef för hela primärvården
För två år sedan blev Anna-Lena Lundberg primärvårdsdirektör i Västernorrland och fick ett mer övergripande chefsansvar än tidigare. Hon har inte känt sig ifrågasatt för att hon är sjuksköterska.
– Jag upplever det som att sjuksköterskornas auktoritet är väl så stor och jag har inga problem med att prata med såväl politiker som tjänstemän och alla yrkesgrupper inom vården. Men egentligen handlar det nog inte om att ha auktoritet, utan om att ha fakta.