Spanska sjuksköterskan: Vi ser ljuset i tunneln
Efter första, andra och tredje coronavågen har det äntligen lugnat ner sig på akutmottagningen i Madrid där Laura Andujar arbetar. Men att ha sett sin arbetsplats förvandlas till en krigszon sätter spår.
Varje dag, varje timme, dog patienter runt Laura Andujar förra året. Oavsett hur snabbt eller hårt hon och kollegorna på akutmottagningen vid Universitetssjukhuset 12 de Octubre i Madrid slet var de chanslösa. Covid-19 var skoningslöst och bakom visiret hade hon svårt att hålla tillbaka tårarna.
Nu är det vår i den spanska staden Aranjuez där Laura Andujar bor. Mandelträden blommar och temperaturaren närmar sig 20 grader. Hon har just kommit hem efter en promenad med hunden Faro, gatuhunden som hon adopterade i januari.
Om det är något som året med covid-19 lärt Laura Andujar så är det att inte vänta på det rätta tillfället.
När man har gått igenom den här pandemin gäller det att ta till vara på stunden. Man vet aldrig vad som händer imorgon.
– När man har gått igenom den här pandemin gäller det att ta till vara på stunden. Vi vet aldrig vad som händer imorgon. Plötsligt får man inte resa som man vill, inte träffa sina vänner och familj och din arbetsplats förvandlas till en krigszon.
Spanien är ett av de länder som drabbats hårdast i Europa av covid-19 – över 3,1 miljoner smittade sedan januari förra året och drygt 71 000 dödsfall rapporterar Who.
När Vårdfokus första gången pratade med sjuksköterskan Laura Andujar i april förra året var hon själv sjuk i covid-19, inne på sin tredje vecka med hosta och feber. Varje kväll klockan åtta öppnade hon fönstret i lägenheten för att tillsammans med sina grannar applådera för sjukvårdspersonalen som stod i fronten för den pandemi som härjade i landet och skördade tusentals dödsoffer.
I dag har applåderna tystnat. Efter en ganska lugn sommar upplevde landet sin andra våg redan i september. Den slog hårt mot befolkningen och vården pressades åter igen till sitt yttersta.
– Men vi var förberedda på ett helt annat sätt denna gång. Vi visste vad vi skulle göra. Även om belastningen var stor så kunde vi hantera det på helt annat sätt.
Knappt hade de pustat ut innan den tredje vågen drog in över landet i december. Men denna gång drabbade det inte vården lika hårt.
– Nu var det framför allt unga som smittades. De är friska för övrigt och har klarat sig från allvarliga komplikationer av sjukdomen. Men många kom till akuten för att testa sig trots att de inte hade symtom, det var frustrerande. Om de hade skött sig och isolerat sig hade de inte riskerat att bli smittade, eller hur, säger hon.
Men om hon blev arg var det inget hon visade. Att bli arg leder oftast till att patienten blir ännu argare är Lauras erfarenhet.
- Något som kan verka banalt för mig på akuten kan ju upplevas som väldigt allvarligt för dem. Sedan har vi haft stora problem med att primärvården inte kunnat ta emot dem för testning. Många i vårt område är också immigranter som inte kan gå till vanliga vården och dessutom är extra utsatta för smitta genom sina arbeten.
Ett år med pandemin: Intervjuer och reportage
I januari kom äntligen vaccinet. Nästan fem miljoner doser har administrerats till en befolkning på drygt 47 miljoner. De flesta av Lauras kollegor är färdigvaccinerade, själv ska hon få sin andra dos idag.
I somras var hon tillsammans med en grupp läkare i Mauretanien under ett par veckor. De skulle dela med sig av sina erfarenheter av att vårda covidpatienter.
– De är vana att hantera epidemier i Afrika, men det här var annorlunda eftersom så många behövde iva-vård. Jag hjälpte också till med att bygga upp triagesystem utomhus. Förhoppningsvis kunde det hjälpa dem lite i alla fall.
Ett år har gått sedan WHO fastslog covid-19 som en pandemi . Om någon hade berättat för Laura vad det skulle innebära hade hon inte trott på det. Krig och nöd hade hon sett vid sina utlandsuppdrag i Afrika, men att hennes eget land, hennes egen arbetsplats och hon själv, skulle drabbas då hårt var omöjligt att föreställa sig.
Men nu kan hon träffa sina nära och kära – om än bara utomhus och med munskydd och utan kindpussar. Det betyder allt, säger hon, eftersom vi är sociala varelser.
– Nu ser vi i alla fall ljuset i tunneln. Även om vi fortfarande har många smittade och livet inte är normalt så är vi gladare i dag än för ett år sedan.