Ständig växlinglockar Therese

Många sjuksköterskor flyr äldrevården, en del i tron att arbetet varken stimulerar eller utmanar. Men Therese Andersson tycker precis tvärtom.

Kort efter sin sjuksköterskeexamen 2005 började Therese Andersson arbeta på en korttidsavdelning i Falu kommun. Efter några avstickare i landstinget och för barnledighet är hon nu tillbaka i kommunen, eftersom jobbet är så roligt och utvecklande.

En del av kollegerna på lasarettet tror inte att kommunsjuksköterskor kan så mycket, men det kan bero på att de har fel bild av, eller inte vet, tror Therese. Patienterna är multisjuka och det kräver att sjuksköterskorna har en bred kompetens. Ingen dag är den andra lik, men det skrämmer henne inte. Ny kunskap söker hon framför allt på nätet.

— Här måste jag vara uppdaterad och det är stimulerande. Jobbade jag på lasarettet skulle jag ringa jouren om en patient blev akut dålig, men vi har ingen läkare på avdelningen, så jag måste själv veta vad och hur jag ska göra.

Therese är både ”vanlig” sjuksköterska och samordningssjuksköterska med ansvar för alla vårdplaneringar, planering av hemgång eller flytt till annat boende och överrapporteringar. Med det följer också många och täta kontakter med närstående, vilket ger viktig information som patienten själv inte alltid kan eller tänker på att berätta. Undervisning är också en rolig och viktig del som hon inte vill byta bort.

— Jag har ett roligt jobb. Det är brett; patienterna är i alla åldrar, från medelålders till riktigt gamla, och har många olika diagnoser och vårdbehov.

Eftersom de ibland vårdar patienter i respirator har hon, tillsammans med några sjuksköterskor och undersköterskor, utbildats i respiratorvård. De har i sin tur utbildat övriga sjuksköterskor och undersköterskor i hur man sköter en respirator. Inriktningen är framför allt rehabilitering; målet är att de flesta ska få åka hem igen. Men några kommer för vård i livets slut. Att få arbeta med både rehabiliteringsarbete och palliativ vård ger mycket.

Särskilt engagerande tycker hon det är att involveras i den sjukes hela familj. Många är svårt sjuka och kommer direkt från lasarettet. Någon kan nyligen ha fått besked om cancer och hela familjen är i kris. Att då få möta och ta hand om familjen är för Therese en viktig uppgift.

— Det känns som en ära att få vara med och vara ett stöd för de anhöriga i en sådan situation.

Om patienten bedöms vara i palliativt skede är det ofta sjuksköterskorna som informerar och samtalar med de närstående och patienten, om han eller hon är vid medvetande. Arbetssättet bygger på Liverpool care pathway, LCP, ett slags standardvårdplan för döende patienter. I och med det blir också de närstående mer delaktiga i vården; en pappersjournal finns i rummet där även de kan läsa vad som händer. De erbjuds också en säng och mat om de vill vara kvar på avdelningen, närstående ska inte känna att de är i vägen.

— Det ger mycket, vi får ofta positiva reaktioner från anhöriga. De tycker att vi ser dem lika mycket som vi ser patienten, säger Therese.