»Idén måste utvecklas med andra«
Kärnan i Vårdförbundets utbildningspolitiska idé är att få in mer av akademin i kliniken, säger Vårdförbundets vice ordförande Lisbeth Löpare Johansson. Men förbundet vill inte låsa fast sig i konkreta förslag.
Dagens vård är kunskapsintensiv och kräver evidens. Barnmorskor, röntgensjuksköterskor, biomedicinska analytiker och sjuksköterskor ställs inför allt mer komplexa situationer och förväntas vara drivande i utvecklingen av vården. För att förbereda studenterna för det krävs fler akademiska befattningar, adjunkter, lektorer och även professorer i vården, och att studenternas examensarbeten/uppsatser knyts till vården och förankras där. Och klinisk slutexamination är under utveckling på flera håll, viktiga steg i linje med Vårdförbundets idé.
Även forskarutbildningen ska vara integrerad i vården om förbundet får bestämma.
– Att få möta forskande kolleger i det kliniska arbetet och att forskarna ser vilka behov av fördjupad kunskap som finns i vården, det skulle ge ett ömsesidigt utbyte av stort värde, säger Lisbeth Löpare Johansson.
Men det betyder inte att det bara är den akademiska delen av utbildningen som behöver utvecklas, förklarar hon. Det handlar inte om antingen akademisk kunskap eller praktiskt kunnande utan om både och.
– Kanske är det så att när ett praktiskt yrke akademiseras blir det till en början lätt en uppdelning mellan dessa båda, men det måste vi komma ifrån.
Och hon ser en ljusning.
– När jag möter chefer och ledare i vården märker jag en vilja att hitta nya sätt att organisera arbetet där styrkorna hos yrkesutövare, med såväl lång erfarenhet som de som är nya med ett större vetenskapligt djup, tas tillvara på bättre sätt.
Vilka förändringar som behövs för att förbättra utbildningarna ska förbundet nu diskutera vidare. Lisbeth Löpare Johansson hänvisar till att den utbildningspolitiska idén ska utvecklas i samverkan med andra.
– Hur utbildningarna skulle kunna se ut vill vi verkligen hålla öppet. Tänkbart är att det kommer att se olika ut för de olika utbildningarna och att en eventuell förlängning kan vara verksamhetsförlagd, säger hon.
I den utbildningspolitiska idén sägs att det ska finnas specialistutbildningar även för biomedicinska analytiker, röntgensjuksköterskor och barnmorskor. Men även de befintliga specialistutbildningarna för sjuksköterskor behöver aktualiseras så att de möter den framtida vårdens krav, konstaterar Lisbeth Löpare Johansson.
En klinisk organisation liknande den st-utbildning som läkarna har, med anställning under utbildningstiden och studierektor och kliniska lektorer i vården, vore önskvärd. Det kräver att arbetsgivarna tar ansvar för det och bygger upp samarbetet med högskolor och universitet. Det tror hon också skulle locka fler till utbildningarna.
Det som hindrar lärosäten och vårdens huvudmän från att skapa en ny struktur för specialistutbildningarna gissar Lisbeth Löpare Johansson har med gamla traditioner och den hierarkiska kulturen att göra, och rädsla för ökade kostnader. En rädsla som hon anser vara obefogad.
– Det kostar redan nu. Dels att inte ha kompetens, dels betalar många redan för sjuksköterskor när de går sin specialistutbildning. Därför kan kostnaderna snarare bli mindre. Har vården råd att avstå?