Med »egna« patienter tog studenter mer ansvar

Studenterna blev mer självständiga när de slapp gå som en svans efter handledaren. Även studenttrötta handledare hittade entusiasmen igen.

3 oktober 2008

Vi ansvarar för och undervisar inom medicinsk omvårdnad på termin tre och ville pröva en annan handledningsmodell för studenterna än den traditionella. Bakgrunden var att studenter i sjuksköterskeprogrammet på Akademiska sjukhuset i Uppsala kritiserade sin verksamhetsförlagda utbildning (vfu) i utvärderingar och att sjuksköterskorna som var handledare ofta uttryckte att de var studenttrötta. Studenterna bytte handledare och patienter nästan varje dag och fick således ingen kontinuitet i sin vfu. Svårigheter uppstod också då studenternas scheman skulle konstrueras och huvudhandledarna fick lägga ned oerhört mycket arbete på detta och det blev ändå inte bra.

Det användes redan olika »studentsalsmodeller« på sjukhuset men de var inte utvärderade. Vi valde därför en studentsal/patientfokuserad handledningsmodell som vi också ville utvärdera.

Modellen bygger på fyra delar: utsedd studentsal, patientfokus, loggbok och reflexion.

Med den nya modellen har studenterna fokus på »sina« patienter och inte vem som är handledare för dagen. Dessutom har studenterna utvalda salar att förhålla sig till vilket innebär att de har ett begränsat antal patienter som »sina egna« patienter. Vi hade läst publicerade artiklar om hur värdefull reflexion är för studenternas utveckling och lärande samt att reflexion höjer kvaliteten i omvårdnadsarbetet (se lästips). Detta hade vi som grund i vårt projekt, liksom att föra loggbok under vfu:n. Loggboken fungerar som kommunikation och information mellan huvudhandledare, handledare och studenter; att få skriftlig feedback av handledaren är värdefullt.

Mot bakgrund av detta tyckte vi att modellen skulle vara intressant att pröva och utvärdera, men också att utveckla.

Innan studenterna började sin vfu fick de ett schema från avdelningens huvudhandledare som sträckte sig över första veckan. För de resterande veckorna fick de göra sina egna scheman. De gjorde detta tillsammans, och förutsättningarna var att morgon- och kvällspass skulle fördelas jämt under den verksamhetsförlagda utbildningen och att inte alla studenter skulle vara på avdelningen samtidigt. Detta blev även en övning i samarbete, vilket var positivt.

Modellen prövades under tio veckor (två perio­der om vardera fem veckor) och utvärderades med hjälp av ett skriftligt, individuellt frågeformulär som besvarades av huvudhandledare, sjuksköterskor, studenter, undersköterskor, avdelningschefer och läkare, totalt 65 svarande. För att vi skulle få fram ett mer nyanserat resultat gjorde vi även en fokusgruppsintervju. Vid denna intervju, som varade en timme, deltog huvudhandledare, sjuksköterska, undersköterska och student, en från varje kategori.

Resultatet visade att huvudhandledarna var mycket nöjda med modellen. Framför allt underlättades planeringen av studenternas vfu eftersom de gjorde sina egna scheman. De fick därigenom också träning i samarbete kring planering. Positivt var att studenterna redan från början av sin vfu var nöjda med sina scheman, vilket medförde få ändringar. Vidare ansåg huvudhandledarna att studenterna blev mycket mer aktiva och självständiga jämfört med i den traditionella modellen.

Sjuksköterskorna tyckte ibland att de tappade kontrollen över studenterna och vilka kunskaper de egentligen hade. De flesta av sjuksköterskorna var dock mycket nöjda med modellen och ansåg att studenterna var mer aktiva än tidigare. De var mer självgående. En sjuksköterska sa:

»Önskade att jag själv haft denna modell som student.«

Även Läkarna upplevde att studenterna var mer aktiva och tog ett större ansvar än tidigare för sitt lärande. Det visade sig tydligt på ronderna då studenterna var pålästa om »sina« patienter och kunde föra ett bra resonemang kring dem. Någon läkare har dessutom frågat oss om det är möjligt att läkarstudenterna kan få vara med på »studentsalen«. Detta tycker vi är mycket positivt eftersom det är oerhört lärorikt för studenterna att olika utbildningar integreras. Under hösten kommer vi på en av de deltagande avdelningarna i projektet att försöka inkludera läkarstudenter, planering pågår.

Vi tycker att studenterna såg helheten och sammanhangen i omvårdnadsarbetet på ett bättre sätt. Men modellen gjorde också att de som var svaga blev synliga tidigare.

Oftast användes Gibbs reflexionscykel, se fakta­ruta, vid reflexionstillfällena, vilket gjorde att det blev konstruktivt. Alla som deltog tyckte att samtalen fick ett bra innehåll; det var inte en massa småprat om ditt och datt.

Sjuksköterskorna upplevde reflexionstillfällena som mycket positiva, men det stora problemet var att få tid för dem. Det var alltför ofta omöjligt att få utrymme för reflexion inom arbetstiden, vilket kändes stressande. Ett annat ganska stort stressmoment för sjuksköterskorna var att få tid att skriva i studenternas loggbok. Vi tror att det oftast var relaterat till organisationen på avdelningen eller avdelningschefens inställning till handledning och vilken tid den får ta i anspråk.

Ovanan hos sjuksköterskorna att i skrift uttrycka vad studenten har presterat under dagen var också ett hinder. En del tyckte att det var svårt att skriva negativa saker i loggboken, till exempel ett påpekande till studenten om att något skulle förbättras. En sjuksköterska sade i intervjun att:

»Det var så svårt att skriva något negativt, man vill helst bara skriva snälla saker.«

Studenterna får naturligtvis även muntlig feedback kontinuerligt från sjuksköterskorna men den skriftliga är viktig dels för att studenterna ser i skrift vad som eventuellt ska förbättras, dels som kommunikationsmedel mellan handledarna.

Studenterna var mycket nöjda med modellen, de kom lätt in i arbetet på avdelningen och ansåg att de blev mer »synliga« än tidigare. De upplevde det som ett stort förtroende att få »egna« patienter. En student beskrev skillnaden så här:

»Tidigare har vi gått som en svans efter handledaren, han eller hon har bara berättat vad som skulle göras.«

De kände sig uppmuntrade till att vara pålästa om sina patienter inför ronderna, vilket i sin tur ledde till att de kände sig tryggare. Det upplevdes som en bra träning i rollen som sjuksköterska, framför allt att tänka själv.

»Tidigare berättade handledaren vad man skulle göra och man fick inte tänka efter själv och varför.«

Undersköterskorna var den grupp som var minst nöjd med modellen, eftersom de uppfattade studentsal/patientfokuserad handledningsmodell som att studenterna skulle utföra allt omvårdnadsarbete på salen, både basal och specifik omvårdnad. Detta var ett missförstånd hos en del av undersköterskorna som orsakade en del »gnissel« och vi insåg att vi skulle ha varit tydligare i vår information till undersköterskegruppen. Det är ju en omöjlighet för studenterna att kunna hinna med allt arbete på salen och dessutom utveckla sin sjuksköterskeprofession. Efter ytterligare information från oss blev det bättre. Vi tror att när det är information om studenter och deras vfu, tänker oftast undersköterskor att det inte gäller dem. Informationen om modellen måste vara så klar att undersköterskorna vet sin roll i modellen och känner sig delaktiga och viktiga i sammanhanget.

En undersköterska uttryckte det så här:

»Det blev rörigt i början, vi visste inte vem som gjorde vad.«

Slutsatsen av utvärderingen av detta projekt är att modellen är mycket positiv för både studenter och personal. Allt arbete kring studenterna blev lättare för både huvudhandledare och handledare. Studenterna blev mer självständiga och tog ett stort ansvar för sitt eget lärande, framför allt ansåg de att de fick en djupare kunskap i allt kring patienten, det gällde både teoretiska och praktiska kunskaper. Vidare upplevde studenterna att de blev mer trygga i sin vfu, de vågade kliva fram och ställa frågor på ett annat sätt än de hade gjort tidigare i andra handledningsmodeller. Studenterna uttryckte att det var mycket bättre att kunna mycket och ha en fördjupad kunskap om få patienter än att skumma lite på ytan hos många patienter.

Vi har även kommit fram till att tydlig information om modellen är a och o för att den ska fungera så bra som möjligt. I informationen måste vi tydligare framhålla vilken roll alla personalkategorier har. Vi måste också övertyga personalen om att det är en vinst för avdelningen att ge tid för reflexion och att forskning visar att det höjer omvårdnadskvaliteten.

Vidare arbetar vi med en manual till loggboken för att det skall bli enklare för sjukskötersk­orna att skriva i den och att undervisa om strukturen i Gibbs reflexioncykel.

Att övertyga avdelningschefer om vinsterna med modellen, så att personalen får tid att skriva och för reflexion, känns som ett viktigt uppdrag för oss för att det ska fungera framöver.

 

FÖRFATTARE:

Margareta Staun är klinisk adjunkt vid institutionen för medicinska etenskaper/OTM-divisionen (onkologi-thorax-medicin), Akademiska sjukhuset, Uppsala

Berit Bergström är klinisk adjunkt vid institutionen för medicinska vetenskaper/OTM-divisionen, Akademiska sjukhuset, Uppsala

Hämtar fler artiklar
Till Vårdfokus startsida