Hon blev ett hot mot männen
Sjuksköterskan Rebecka Söderholm åkte till Kosovo och hamnade i hetluften. Inte på grund av »skarpt läge« utan för att hennes underlydande vägrade lyda order. Erfarenheten gav henne högt blodtryck och hon har funderat mycket på chefsrollen sedan dess.
Det är så skönt att arbeta med killar för de kan oftast ta att man är rak och säger ifrån och de är likadana tillbaka«, säger Rebecka Söderholm.
Men i Kosovo fick hon erfara något annat, som vagnchef på en Sisu-ambulans 2003. Det innebar att ansvara för gruppens säkerhet och bestämma hur den skulle köra. Under sig hade hon en undersköterska, en sjuksköterska och en förare.
Föraren och undersköterskan accepterade inte Rebecka som chef. Det tog sig uttryck som att de inte lydde order, maskade, och kom med skamliga förslag.
– Machoattityder av typen »tjejer är bara bra till för en sak« började tidigt, sen blev det värre och värre. Om jag sa »och så har vi fått i uppgift att städa tidningsstället« kunde de kontra med »om vi får ta dig lite på brösten först«. Det var jobbigt, man tar så klart åt sig, mer och mer.
Hon säger att de hade gått på myten om utlandstjänst som ett enda tillstånd av supa och brudar. Rebecka brukade samla gruppen efter sin träff med cheferna på förmiddagarna. Hon ville att de skulle veta lika mycket som hon själv. En gång kom inte de två. Hon gick för att hämta dem.
– När jag öppnade barackdörren vällde spritstanken ut. Jag sa åt dem att hade det varit kompanichefen hade de blivit hemskickade direkt. Tänk om vi hade fått ett larm. Vi hade fem respektive trettio minuters beredskap – alltså den tid det fick ta att inställa sig om vi behövdes.
Rebecka hämtade en alkomätare och sa åt dem att blåsa. Efter det blev situationen ännu värre.
– De förstod inte att jag gjorde dem en tjänst. Jag blev ett hot. Van vid det militära, med mer medicinsk och militär utbildning och dessutom kvinna. De kunde säga att de skulle göra som jag sa om jag klädde av mig eller om de kunde komma in till mig på natten. Under alla år med militära kurser och övningar har jag aldrig varit med om något liknande.
Rebecka började i lottorna 1990 och det var tack vare sin militära utbildning som hon fick chansen att åka till Kosovo. Hon säger att hon gick med för att hon gillar att vara ute och gå i naturen, men när hon berättar låter det som om det är strapatser hon söker.
– Jag gick en grundkurs och skickades upp i ett vakttorn. Man fick klättra tolv meter upp i luften med packning och ett tungt Mausergevär på ryggen. Det var en pärs, men det gick. Jag har fortsatt i alla år och gått över 50 kurser. Militären har så bra utbildningar, sånt som man också har nytta av i sjukvården, inte minst i ledarskap, och jag älskar att marschera.
I Kosovo ordnades flera marscher. Den finska bataljonen ordnade en extra hård variant. Inte många av det svenska kompaniets mannar (700 män och 43 kvinnor) deltog. Men det gjorde Rebecka. De gick 3,5 mil på dåliga vägar med tio kilos packning plus ak5:or på ryggen. Starten var klockan fyra på eftermiddagen – eller sextonhundra som Rebecka säger – och de måste hinna fram före midnatt.
– Vår fyrmannagrupp hade 20 minuters marginal. Sen var det bara att slå upp tältet, se över såren och försöka sova. Klockan sex på morgonen startade marschen tillbaka. Sista timmen hade vi inget vatten kvar. En sporre var att de två jobbiga killarna gick runt före marschen och sa att jag inte skulle klara det. Jag skulle hellre dö än ge dem rätt. Många gav upp, men grupper som fullföljde fick en kniv i belöning. Också nu kom vi i mål med 20 minuters marginal. Jag kunde bara tänka »ge oss kniven innan jag svimmar« och när vi hade fått den gick jag bara några steg innan jag stöp.
– Det är alltid skönt att klara av utmaningar, fast fötterna var inte vackra. Jag tappade fyra naglar. Men dom växer ju ut igen.
Problemen med de två underlydande fortsatte. Rebecka försökte förgäves prata med dem. Hon gick till den kvinnliga plutonchefen som tyckte »lite får man väl tåla«. Den manliga plutonchefen gjorde ett halvhjärtat försök med männen – Rebecka kallar dem grabbarna. De var 30 respektive 22 år, Rebecka var 34.
Ibland arbetade Rebeckas grupp på en liten camp inne i Pristina. Då var det så mycket trams att killarna i skyttekompaniet började fråga Rebecka hur det egentligen stod till.
– På slutet hade jag deras stöd och de pratade också med sin kompanichef. En av de händelser som gjorde att jag gav upp mina försök att hantera det här själv inträffade just när vi var inne på den lilla campen i Pristina. Vi fick inte förvara våra pistoler i ambulansen, det kunde vara farligt, men de två vägrade ta med sina ut trots att jag sa till dem, berättar hon.
Till slut gick Rebecka till kompanichefen. Han blev fruktansvärt upprörd.
– Jag hade ett sista samtal och frågade dem en och en »tycker du att du har varit juste mot mig, om din tjej hade behandlats så här, vad skulle du ha tyckt då?« och fick till svar »hon hade väl förtjänat det«. Då anmälde jag dem. Det var inte kul att jag inte hade kunnat lösa det själv, jag kände mig lite misslyckad. Jag var förstås ledsen och jag grubblade mycket över hur jag skulle få dem att sluta, vad jag kunde ha gjort. Hade det varit nu så hade jag direkt tagit i med hårdhandskarna.
Bataljonchefen kopplades in. Det blev en stor utredning. Plutoncheferna åkte också in på förhör. Den manliga plutonchefen tog parti för Rebecka och sa inför hela plutonen att hon hade gjort rätt. Den kvinnliga sa »nu är det tre som mår illa i stället för en«. Hon stöttade männen och följde med dem på förhören. Efteråt var det jobbigt för Rebecka, då kom alla blickar och kommentarer »ska man inte kunna säga nåt nu«. Då fick kompanichefen kalla till informationsmöte.
Killarna skickades hem några dagar senare och deras militära karriär var över. Då hade Rebecka 1,5 månad kvar i Kosovo.
– Det var jobbigt, helst ville jag förstås hem. Men jag var fast besluten att slutföra tjänstgöringen och ville inte att någon tjej efter mig skulle riskera att råka ut för samma sak för att jag inte tog itu med det. Jag hade en tjej på plutonen att prata med och på slutet också Fredrik som nu är min sambo.
Rebecka fick högt blodtryck av den dubbla pressen att befinna sig i Kosovo som chef i fält och att ha två besvärliga underordnade. Det gick över med medicin och samtal när hon kom hem igen.
Hon tror att hennes anmälan hjälpte de kvinnor som kom senare, för nu får deltagarna mer genuskunskap på utbildningen innan de åker ut. I gruppen som kom efter hennes ordnades det så att kvinnorna kunde träffas regelbundet.
Rebecka säger att hon har förändrats efter Kosovo. Sådant som var viktigt förr är inte det längre. När man ser hur andra måste ha det blir det inte så viktigt längre att kunna köpa tre par jeans.
Och hon har reflekterat över sin chefsroll:
– En bra chef är trygg i sig själv och sin yrkesroll, inser att personalen är den viktigaste resursen och får dem att känna sig sedda och behövda genom att delegera och ta vara på deras kunskaper och erfarenheter. En bra chef vågar säga vad hon tycker, är inte konflikträdd utan kan säga ifrån, reda ut, gå vidare. Det är svårt men viktigt. Fast många tjejer tar lätt illa vid sig, säger Rebecka.
Nu ska hon ut igen, tillbaka till Kosovo. Som distriktssköterska, »duty nurse« på en Kfor-förbandsplats. I oktober började utbildningen och i december bär det av ett halvår.
Kräver du lika mycket av dem du är chef över som av dig själv, undrar jag, men då skrattar Rebecka.
– Neeej, jag har varit i militären sen jag var 20 år. Men jag är faktiskt ödmjuk. På ledarutbildningar har man fått lära sig hur folk uppfattar en, vad man behöver jobba med, styrkor och svagheter. Jag tycker inte om när folk rider på sina grader. Alla i en grupp är olika men lika viktiga.