Kommentar av Anette Karlsson

till Anna Janssons etiknovell Säg mig sanningen, syster i Vårdfacket 1/05.

– Det känns som ett exeptionellt, väl extremt fall, och mycket i berättelsen kändes svårt. Man får verkligen hoppas att ingen behöver sluta sitt liv på det sätt som den här mannen gjorde. Så får det inte gå till, säger sjuksköterskan Anette Karlsson.

Anette Karlsson är filosofie magister i vårdpedagogik och har lång erfarenhet av att arbeta med svårt sjuka hiv-patienter. Hon anser att mannens dotter ska få veta sanningen så långt det går.

– Men man behöver inte spä på den kris de anhöriga bär på i och med dödsfallet – oavsett hur deras relationer har sett ut ? genom att presentera alla kalla fakta. Jag skulle linda in sanningen. Säga att pappan hade det besvärligt och att vårdpersonalen inte kunde göra tillräckligt. Informera dottern på ett sådant sätt att eventuell skuld och skam faller på vårdpersonalen i stället för på henne.

Anette Karlsson säger att om hon hade tillhört avdelningens personalstyrka så skulle hon ha gått till botten med den här händelsen för att förhindra att den någonsin händer igen. När händelser inträffar som inte borde få hända, hävdar hon att sjukvården ofta är inte är så bra på att gå igenom förloppet, utreda varför det skedde och vad som ska göras för att det inte ska hända igen.

– Om man på en arbetsplats diskuterar hur man vill att vården ska se ut och bedrivas – det vill säga skapar en gemensam vårdideologi med personal som har likartade värderingar ? så kan man med hjälp av en god planering och en god smärtlindring medverka till att en sådan här situationen aldrig uppstår.

Hon beklagar att det på vissa vårdavdelningar arbetar många färska, ibland mycket unga, sjuksköterskor som inte har någon möjlighet att ha kollegor med lång erfarenhet och hög både formell och reell kompetens som förebilder.

– De befinner sig då i underläge många gånger gentemot läkare och chefer och har svårt att ensamma ta strid i en organisation som inte stämmer med deras egna värderingen. Ofta saknar de argumenten som behövs för att gå in i en etisk diskussion och vågar inte säga ifrån så som de äldre gör i kraft av sin kompetens och erfarenhet.

Anette Karlsson frågar sig hur länge det var sedan någon vårdpersonal inspekterade patientens status under täcket och hur länge sedan det var som mannen hade varit uppe och duschat och eller blivit tvättad.

– Här hade personalen inte ens upptäckt att patienten hade fistelgångar med urin och avföring. Sådana uppstår inte helt plötsligt. Mannen måste ha haft otroliga smärtor.

Anette Karlsson konstaterar att det i vården fortfarande på sina håll råder en stor okunskap om smärtlindring. Det finns till exempel fortfarande både läkare och sjuksköterskor som på allvar tror att svårt sjuka patienter kan bli missbrukare om de får morfin mot sina smärtor eller att det måste gå vissa timmar mellan administration av läkemedel.

– Smärta är ett jätteområde som omfattar både fysisk, psykisk, andlig och existentiell smärta. Det är komplicerat att ge rätt behandling med rätt läkemedel, men det är också så att det inte alltid räcker med enbart läkemedel. Det är synd att de människor som arbetar i den palliativa vården – med sin höga kompetens inom smärta, specifika symtom och behandlingar – inte får inspirera personal inom akutsjukvården. Folk avlider ju ofta på akutsjukhusens vårdavdelningar – inte bara på sjukhem, hospice och i annan palliativ vård.

Själv försöker Anette Karlsson propagera för symtomlindring. ?Färdigbehandlad? är ett uttryck hon ogillar.

– Det finns alltid något att göra även om det inte går att bota. Trots att jag har mött så många svåra sjukdomstillstånd har jag haft förmånen att få uppleva hur bra det känns att veta att jag tillsammans med mina kollegor har gjort absolut allt som var möjligt att göra.

Men Anette Karlsson anser inte att vårdpersonalen bär hela ansvaret här. Också föråldrade strukturer och nedskärningar är bovar i dramat.

– Besparingar leder ofta till inkompetenta beslut. Om vi vågade slå sönder strukturerna och tänka nytt skulle resurserna kunna utnyttjas fullt ut och vården bli bättre utan att händer och fötter blev fler, säger Anette Karlsson.

Hon konstaterar att många av Vårdförbundets medlemmar i stället för att känna sig nöjda för att de har gjort något bra går hem från arbetet med dåligt samvete var dag. Samtidigt som de varje dag möter människor i kris. – Det är förödande!