Bättre vård efter enkät inom psykiatrin
Är det möjligt att fråga de patienter som hör till den psykiatriska vården vad de tycker om sin vård och behandling? Det anser vi på Lännamottagningen i Visby. Vi har gjort enkäter vid två tillfällen. Den senare visar att patienterna är nöjda med genomförda förändringar.
Det är alltid viktigt hur man formulerar enkätfrågor. När man vänder sig till personer med psykisk sjukdom är det än viktigare. En person med psykisk sjukdom har ofta svårigheter med att läsa, skriva och att uttrycka sig i skrift. En del lider av paranoida symtom och så vidare. Allt detta måste man respektera och ta hänsyn till.
Det gjorde vi genom att informera muntligt om att vi skulle genomföra en enkät och varför. I möjligaste mån lämnades den över av kontaktpersonen. Vi frågade också om patienten ville ha hjälp med att gå igenom texten eller med att fylla i enkäten. Även anhöriga informerades. Vi skickade en påminnelse till dem som inte hade svarat, med förfrågan om de ville delta. Vi förklarade också extra tydligt hur vi gick tillväga för att bevara anonymiteten. Jag anser, trots de svårigheter och det extra arbete hänsynen till patientens integritet innebär, att en enkät är ett bra sätt att ta reda på vad patienten tycker om det vi gör. Våra patienter var mycket öppenhjärtiga. Efter att ha gjort enkäten har vi fått större förståelse för våra patienter.
Den första enkäten genomfördes 1994 och förra året gjordes en uppföljande och utvidgad enkät. Alla patienter vid mottagningen fick enkäten, 1994 var patientantalet 135 och 2001 hade vi 146 patienter. Områden som vi har frågat om är till exempel om man tycker att man får träffa sin kontaktperson eller läkare i den utsträckning man behöver, om man hyser förtroende för kontaktmannen och får förståelse från denna, samt om man får samtala ostört. Patienternas kunskap om sin sjukdom och om sina läkemedel har också belysts.
Vi formulerade frågorna så att enkäten 2001 skulle kunna jämföras med den föregående. Svarsfrekvensen i den senaste enkäten var 68 procent, något lägre än förra gången då den var 83 procent, men fler svar var nu fullständigt ifyllda. Bortfallet kan bero på oro för att anonymiteten inte ska bevaras eller svårigheter att läsa och förstå texten. Paranoid sjukdom kan också i sig vara en orsak till att man inte vill svara.
Under 1994 stod vi på Lännamottagningen inför flera förändringar. Vår verksamhet hade fram till dess bestått av både psykiatrisk vård och olika sysselsättningar och aktiviteter och besöken på mottagningen var avgiftsbefriade. Psykiatrireformen medförde att sysselsättning överfördes till andra förvaltningar och Lännamottagningen blev en psykiatrisk specialistmottagning. Vården för de långtidssjuka skulle inte längre vara kostnadsfri. Eftersom patienterna inom psykiatrin ofta har mycket små inkomster undrade vi 1994 om patienterna skulle fortsätta att komma till oss, eller kanske utebli från vård som de behövde. Senare har även läkemedel blivit avgiftsbelagda. Något förvånade kan vi konstatera att patienterna kommer till oss som tidigare när de är i behov av psykiatrisk vård och vi möter inte någon som avstår från att hämta ut medicinen på grund av kostnaden.
I och med psykiatrireformens genomförande startades sysselsättning för psykiskt sjuka med sociala handikapp: I Visby finns Kastanjen som från början var ett sysselsättningsprojekt och i Hemse finns sedan fyra år Läkarvillan med hemterapeuter och skötare från socialtjänsten. Samma typ av verksamhet, Bråtet, finns i Slite sedan tre år.
På Lännamottagningen består verksamheten av psykiatrisk vård, med syfte att stödja långtidssjuka patienter med psykosbenägenhet i det sociala livet utanför sjukhuset. Hela Gotland är upptagningsområde.
Efter den första enkäten har vi minskat på våra resor till patienterna och på så vis fått mer tid till själva patientkontakten. I stället för att resa från Visby för varje besök har psykiatrin numera en sjuksköterska och en skötare i Slite en dag i veckan och sjuksköterska i Hemse två dagar i veckan. Där träffar de oss i de lokaler som används för aktiviteter och där hemtjänstpersonalen finns. Kontaktpersonerna både från psykiatrin och hemtjänsten gör hembesök i stor utsträckning, ofta gemensamt.
Resultatet från enkäten visar att andelen patienter som tycker de att kan tala ostört med sin kontaktperson har ökat med 10 procent till 81 procent sedan den första enkäten gjordes.
Huvudmottagningen är förlagd till Länna som har öppet varje dag, med läkarmottagning två gånger i veckan. Kontaktpersonen är alltid med vid läkarbesök och tiden planeras numera noga. Särskild vikt läggs vid att få patienten att förstå sin sjukdom och varför han ska ta sin medicin. Vårt mål är att förhindra återinsjuknande. Studiecirklar har genomförts kontinuerligt, med både patienter och anhöriga, för att öka kunskapen om och förståelsen för sjukdomen; till exempel lära sig att upptäcka tidiga varningstecken. I enkäten förra året svarade 60 procent av patienterna att de hade bra eller mycket bra kunskap om sin sjukdom. Det tyckte bara 27 procent 1994.
Genom att vi har mer tid för själva patientkontakten kan vi vara mer flexibla i vårt arbete. För en av våra patienter, vi kallar henne Vivi, som lider av en mano-depressiv sjukdom och som de senaste två åren klarat sig mycket bra, har det förändrade arbetssättet betytt mycket. Hon är en aktiv kvinna som hjälper alla i sin omgivning. Under en tid mådde hon så bra att hon slutade med sin medicin. Vivi blev då långsamt försämrad och var deprimerad när hon till sist ringde sin kontaktperson Anna-Lena, som genast satte in fler och täta hembesök, samt snabbt planerade in ett läkarbesök vid vår mottagning. De hade också daglig telefonkontakt.
Arbetssättet ledde i det här fallet till att Vivi kunde vara kvar hemma. Tidigare hade hon sannolikt lagts in på sjukhuset. Vivi har motiverats att åter ta sin stabiliserande medicin och samtalen med kontaktpersonen fortsätter regelbundet.
När vi gjorde den första enkäten hade patienterna önskemål om att vi skulle ha öppet kvällstid och på helger. Vi har tillgodosett denna önskan om utökade öppettider och finns i Visby en kväll i veckan samt lördag och söndag, dock inte under sommarmånaderna då personalen är halverad på grund av semestrar. De ändrade öppettiderna uppskattas av många. Några som har ett arbete eller studier säger att det är skönt att kunna ringa hemifrån eller komma hit och träffa personalen på kvällstid.
I den senaste enkäten frågade vi också om sysselsättning, hjälp i hemmet och bostadsförhållanden. Svaren visar att en mycket liten del av våra patienter har en daglig sysselsättning (se diagram på nästa sida). Endast 11 procent är sysselsatta i någon av kommunens handikappverksamheter. Många som anger »annat« på den frågan menar det vi brukar kalla fritidssysselsättningar såsom att läsa, lyssna på musik, sköta hushållet och så vidare. Det framgår av svaren att många saknar umgänge och har svårt att gå ut för att träffa andra; man känner sig annorlunda eller utanför på grund av sin sjukdom. Enkäten visar att detta är ett område där vi skulle behöva diskutera med kommunens handikappverksamhet vad som behövs för att få till stånd sådana verksamheter som patienterna önskar. Av patientenkäten framgår inte om önskemålen och behoven skiljer sig mellan de patienter som bor i Visby och de som bor i närheten av Slite och Hemse. Vi har inte ställt frågorna så.
Patienterna har varit intresserade av att läsa enkätsammanställningen och den kan bli en utgångspunkt vid samtal med dem om vården och verksamheten vid Länna. Den har även gett personalen feedback på sina insatser och kan utgöra underlag för diskussioner om och förbättringar av vården. Under våren kommer vi att ägna en temadag åt
detta.
Enkäten har visat på vikten av att sätta fokus på våra patienters behov av bättre tillgång till sysselsättning och övriga sociala aktiviteter, något som de också har lagstadgad rätt till. För psykiskt sjuka finns så många hinder i form av sjukdomssymtom och sociala handikapp som gör det svårt för dem att ta sig ut. De behöver ofta någon form av uppsökande verksamhet.
Vi har i svaren fått konkreta förslag och idéer från patienterna om förändringar av de sociala aktiviteter som efterfrågas. Eftersom psykiatrin numera inte ska ägna sig åt detta område vill vi öka ansträngningarna för att öka samarbetet med andra verksamheter i samhället.
Enkäten visar att Lännahuset i sig självt har blivit en naturlig samlingsplats som med sin hemlika miljö skapar trygghet. Det ligger i ett gammalt villaområde och består av en stor villa med sju rum och kök, källare och dubbelgarage. På övervåningen har vi kontor medan undervåningen används för umgänge.
Hit kan patienter komma, inte bara för besök på mottagningen, utan också för att träffa andra, läsa tidningar, se på tv och umgås. På tisdagar har vi städdag som också patienter deltar i och vi fikar tillsammans efteråt. Någon bakar till fredagen då vi har gemensamt fika på eftermiddagen. Under helgerna har patienter redan nu tillgång till huset även om personal inte finns i tjänst. Ofta kommer några patienter för att laga mat och äta tillsammans. Allt detta skulle vi kunna ta tillvara och bygga vidare på genom att öppna lokalen för annan verksamhet för våra patienter.
Här finns möjligheter till ökat samarbete med andra i samhället. Vi arbetar på idéer om hur vi kan gå vidare. n
Ett sammandrag av enkäten från 2001 finns på vår hemsida www.gotland.se/komverk/forvaltn/vl/psyk/enkat/index.htm. Hela enkäten kan hämtas hem som ett Word-dokument från hemsidan. En jämförelse mellan enkäterna 1994 och 2001 kommer också att läggas ut på samma webbsida.