Direktutbildning löser brist på röntgensjuksköterskor

Fler röntgensjuksköterskor behövs. Vårdförbundet slår vakt om legitimeringen. Svenska modellen förebild i Europa.

Direktutbildad eller sjuksköterska med påbyggnadsutbildning? Legitimerad sjuksköterska eller radiograf? Omvårdnad eller teknik?

Det var flera frågor i luften när Vårdförbundet i slutet av januari anordnade en hearing om röntgensjuksköterskornas framtid. Flera representanter för »branschen« medverkade, såväl läkare som sjuksköterskor, liksom företrädare för de samhälleliga organen; Socialstyrelsen, Högskoleverket och utbildningsdepartementen.

Från »branschen« var inställningen tydlig: direktutbildning är det bästa. För det angav radiologen Peter Aspelin två skäl: den omedelbart förestående bristen på röntgensjuksköterskor, och att det blir billigare för samhället.

Röntgensjuksköterskornas egen riksförening förordar också en direktutbildning. Den speciella kombinationen av omvårdnad och teknik är lite speciell, det är inte säkert att den lockar så många av de traditionellt utbildade sjuksköterskorna.

Riksföreningens ordförande Dan-Ove Andersson framhöll också den stora vikt medlemmarna lägger vid att vara legitimerade:

– Den ger oss en oerhörd självkänsla och stabilitet och har gett oss möjlighet att utveckla vårt yrke dit där vi är i dag.

I ett europeiskt perspektiv är de svenska röntgensjuksköterskorna ett unikum. I andra länder är yrket mycket mer tekniskt inriktat. Men i Norge har man just startat en specialistutbildning till radiograf för sjuksköterskor, berättade Bodil Andersson, vårdlärare från Örebro som fått i uppdrag att delta i en kartläggning av  radiografin från ett europeiskt perspektiv.

– De flesta europeiska kolleger är avundsjuka på våra svenska kompetenta röntgensjuksköterskor, sa Peter Aspelin.

Vanja Kågström, röntgensjuksköterska från Skellefteå med lång yrkeserfarenhet i ryggen kunde peka på hur yrket med åren utbildats till att bli allt bredare.

Det var Socialstyrelsens och socialdepartementets företrädare som yppade viss tvekan. Ann Bonair undrade över att titeln och legitimationen skulle vara särskilt viktig – »går det inte bra med ›radiograf‹ utan legitimation?« frågade hon.

Eva Fernvall, som ledde hearingen, kunde som avslutning sammanfatta ungefär så här:

– Vi slår vakt om röntgensjuksköterskan som yrkesbenämning – det gagnar inte vården med ytterligare en titulatur. Regering och riksdag måste bestämma sig för att ordningen med den legitimerade röntgensjuksköterskan fortsätter att gälla. Direktutbildningen måste leda fram till legitimation. Det är verkligen  en brist på röntgensjuksköterskor och vi måste se till att skolorna klarar att utbilda de som saknas i dag.