»Distriktssköterskorna har tappat bort sig själva«

— Många distriktssköterskor har inte någon bild av framtiden i sitt arbete. De har tappat sin yrkesroll och arbetar i en ineffektiv organisation utan tydliga mål, säger Lars Källström, som undersökt verksamheten vid vårdcentraler i fyra landsting.

10 januari 2000

Lars Källström är revisor och managementkonsult på Komrev, ett dotterföretag till den stora revisionsbyrån Price Waterhouse/Coopers. Han är dessutom utbildad distriktssköterska. Som sådan arbetade han tidigare bland annat som vårdutvecklare i primärvården i Bohuslän.

Komrev är specialinriktade på revisioner i landsting och kommuner, och på uppdrag av förtroendevalda landstingsrevisorer, det vill säga politiker, granskade Lars Källström och hans kolleger verksamheten vid 13 vårdcentraler i fyra olika landsting under åren 1997–98. Granskningen gällde inte i första hand sifferuppgifter, utan hur arbetet vid varje vårdcentral var upplagt och hur effektivt distriktssköterskorna uppfyllde samhällets krav på verksamheten.

»Förundrade«
Revisorerna gick till landstingsplanerna för att se vilka mål sjukvårdspolitikerna hade formulerat för verksamheten. De granskade basenhetsplanerna, där varje vårdcentral mer konkret beskriver vad man ska uträtta under året, och hur arbetet ska läggas upp. I många fall står vårdcentralschefen själv för formuleringarna. På vissa vårdcentraler samlas hela personalen för att gemensamt bestämma vilka arbetsuppgifter som ska läggas in i basenhetsplanen. Lars Källström intervjuade också distriktssköterskor och distriktsläkare på vårdcentralerna.

Han och hans kolleger blev förundrade över vad de kom fram till.

Stora brister i ledningen
Det visade sig finnas stora brister i ledningen och styrningen av distriktssköterskornas arbete. De politiska målen var luddigt och otydligt formulerade. Otydlig eller bristfällig var i flera fall också basenhetsplanen och ledningen på vårdcentralen. Vill inte någon vara chef för distriktssköterskorna? frågade sig Lars Källström. Och i förlängningen av den frågan: Vill distriktssköterskorna bli ledda?

Några fakta var tydliga. Medelåldern bland svenska distriktssköterskor är runt 50 år. Det betyder att många av dem har varit med om de stora förändringar som hela sjukvården och inte minst primärvården upplevt under den senaste tioårsperioden. De känner sig trötta och utarbetade efter upprepade organisationsförändringar, som husläkarreform och ett kommunalt övertagande av sjukhems- och i många fall hemsjukvården i samband med ädelreformen 1995. Kortare vårdtider i slutenvården, har gjort att allt sjukare människor nu måste vårdas hemma eller på sjukhem.

– Det ställer krav på att distriktssköterskorna anpassar sig till förändringarna i omvärlden och skaffar nya specialkunskaper, bland annat om palliativ hemsjukvård. Men omvårdnaden av de sjuka får trots det inte fragmentiseras och bli en fråga om punktinsatser. Kanske har distriktssköterskorna själva inte va-rit tillräckligt pådrivande i detta förändringsarbete, säger Lars Källström.

Saknar framtidsbild
Distriktssköterskorna är väldigt uppskattade av sina patienter och i de flesta fall gillar de också sitt arbete. Men många upplever ändå att de har tappat sin yrkesroll under nittiotalet. De känner sig inte längre integrerade med resten av primärvården.

– När jag frågade en grupp distriktssköterskor »hur ser det ut om tio år?« blev det tyst i gruppen. Ingen av dem hade en bild av framtiden, säger Lars Källström.

Distriktssköterskorna hamnar ofta i den situationen att de måste prioritera i sitt arbete. Då får de problem. Den dåliga styrningen av arbetet på många vårdcentraler gör att distriktssköterskorna riskerar att hamna i dagliga svårigheter. För att hålla näsan ovanför ytan riktar de in sig på att klara de mest akuta vårdbehoven hos patienterna. Det preventiva hälsoarbetet med att hjälpa människor sluta röka, börja motionera, äta hälsosammare eller gå ner i vikt, som distriktssköterskor också ska ägna sig åt, får stryka på foten.

Vill inte ledas
Berit Andersson, ordförande i Riksföreningen för distriktssköterskor, bekräftar Komrevs bild.

– De flesta distriktssköterskorna håller nog med om det som Lars Källström kommer fram till. Hans granskning bekräftade vad vi trott och känt i riksföreningen, säger Berit Andersson.

Hon frågar sig vad det kan bero på och säger att distriktssköterskorna kanske, av tradition, är vana vid att få arbeta självständigt och att de därför inte vill låta sig ledas. Resultatet pekar också på att de inte får tillräckligt med stöd av distriktsläkaren i svåra arbetssituationer.

Berit Andersson tror att distriktssköterskornas behov, exempelvis av kompetensutveckling, bättre skulle kunna tillgodoses om de själva i högre utsträckning var verksamhetsansvariga. I nuläget är det bara några få och små vårdcentraler i landet som leds av distriktssköterskor.

Senaste jobben

Hämtar fler artiklar
Till Vårdfokus startsida