Endotelceller kan vara vägen till lyckad transplantation
Genom att klä in de Langerhanska öarna med endotelceller går det kanske att minska den skadliga koagulationsprocess som i dag är ett av de största problemen vid öcellstransplantationer.
Det visar in vitro-försök som gjorts av biomedicinska analytikern Ulrika Johansson vid enheten för klinisk immunologi på Uppsala universitet.
Flera försök pågår med att kapsla in cellöarna så att de skyddas från avstötning. Bland annat med alginat som fungerar som en semipermiabel hinna bestående av stora sockermolekyler.
Långt steg
? Men det har inte skett några stora genombrott. Steget till att prova på människa är fortfarande långt, säger professor Christian Berne vid institutionen för medicinska vetenskaper på Uppsala universitet.
Biomedicinska analytikern Ulrika Johansson har provat en ny teknik där hon i stället klär de Langerhanska öarna
med biologiskt material i form av endotelceller.
Endotelcellerna täcker blodkärlens, lymfsystemets och hjärtats insida. Även de Langerhanska öarna är normalt omgivna av endotel.
Egna celler
? Eftersom transplantationen sker i ett kärl är det en fördel om blodet känner igen endotelcellerna som sina egna. Detta kan uppnås genom att använda mottagarens egna endotelceller, säger Ulrika Johansson som gjort flera experiment in vitro.
Hon har blandat endotelceller och Langerhanska öar i en skål som preparerats så att endotelcellerna kan växa in i och föröka sig på cellöarnas yta. Efter två till fyra dagars inkubation har mellan 50 och 90 procent av ytan varit täckt med endotel.
Cellöarna har därefter injicerats i ett simulerat blodkärl. Koagulationsprocessen har inte bara fördröjts utan också blivit betydligt mindre skadlig med de täckta cellöarna, jämfört med icke täckta.
Minskade skador
? Resultatet antyder att det faktiskt skulle kunna gå att minska skadorna på de transplanterade betacellerna så pass att det kanske hade räckt med en donerad pankreas per transplantation. I dag krävs det tre till fyra bukspottskörtlar. Lyckas vi täcka öarna till hundra procent kanske vi helt kan eliminera koagulationsprocessen, säger Ulrika Johansson.
Sedan återstår den stora utmaningen: att med hjälp av stamceller producera tillräckligt med betaceller så att behovet av donerade organ kan elimineras. I dag insjuknar varje år 800?900 svenskar i typ 1-diabetes. Men det doneras bara omkring 100 bukspottskörtlar per år.
? Men för diabetes ligger det långt i framtiden innan vi ser några kliniska tillämpningar av stamcellsforskningen. Det handlar säkert om decennier.
? Med tanke på att diabetes är en så komplex sjukdom kommer man nog att börja med stamcellsterapi på andra typer av sjukdomar först, säger utvecklingsbiolog Henrik Semb vid institutionen för medicinsk och fysiologisk kemi på Göteborgs universitet.