Rubrik saknas.

Inför vår äldrespecial letar jag fram artiklar om ädelreformen i början av 90-talet. Det är förvånande att motsättningarna från den tiden fortfarande tillåts prägla äldrevården.

Två kvinnor sitter mitt emot varandra vid ett bord på
bilden i artikeln från 1991. Idén var att illustrera de olika vårdideologier som då ställdes emot varandra inför ädelreformen.

Den ena kvinnan på bilden är sjuksköterska på ett sjukhem i landstingets regi. Den andra är i kommunen ansvarig för den sociala omsorgen.

Diskussionen blir bitvis hätsk. Kommunens representant vet helt säkert att äldrevården blir bättre när kommunen tar över. De gamla ska få ett mer värdigt liv när de inte längre ses som patienter utan som boende. Sjuksköterskan på sjukhemmet känner sin verksamhet ifrågasatt och att hennes farhågor bekräftas, att kommunen kommer att missa de gamlas behov av medicinsk vård.

Det har gått tolv år sedan artikeln publicerades. Min
tanke när jag läser den i dag är: Varför har beslutsfattarna tillåtit den här konflikten att påverka äldrevården under
alla år fram till i dag? Trots att konflikten var så tydlig, något som alla pekade på? Borde det inte ha varit det första man
tog itu med att försöka överbrygga?

För faktum är att denna konflikt fortfarande i hög grad präglar äldrevården. Vi har många gånger skildrat den här i Vårdfacket
genom åren. Oftast med vinkeln att de kommunala sjuksköterskorna har svårt att finna sin roll. Att kommunens beslutsfattare inte ser de gamlas behov av medicinsk vård och hur vårdtyngden ökar. En
situation som skapar bittra, utarbetade sjuksköterskor.

Läs till exempel insändaren på sidan 33. En sjuksköterska berättar om hur pressen i arbetet tvingade henne till sjukskrivning. När hon skulle komma tillbaka blev beskedet att hon inte var välkommen. »Jag blev chockad och förstod att jag som hade sjuksköterskeutbildning i botten skulle bort.”e

Revirstrider kallar många detta. Men frågan är om inte det begreppet skymmer sikten. Borde man inte i stället tala om att de äldres perspektiv tappats bort? Revirstrider har sällan brukarens/patientens behov i fokus.

Den som inte längre kan klara sig själv på ålderns höst har ändå kvar alla de behov som är de mänskliga, i vid och varierad mening. Då kan inte medicinska behov ställas mot
en hemtrevlig miljö, möjlighet att få andas frisk luft och lustfyllda upplevelser.

Det borde vara självklart att verksamheten tar hänsyn till alla dessa behov och organiseras därefter.

Och att alla inblandade yrkesgrupper rannsakar sig själva och ser vad som kan förändras i egna attityder och arbetssätt för att nå dit.