Sjuksköterskan som lurade nazisterna

Sjuksköterskan som lurade nazisterna
Margit Holthe och hennes kolleger på Ullevål räddade livet på många av sina patienter. Hon flydde till Sverige 1943. Arkivbild: Ullevål Sykehusmuseum

Med fantasi och list räddade norska sjukhus sina patienter undan tyskarna genom att göra dem sjukare. Margit Holthe var en av alla sjuksköterskor som riskerade sitt eget liv för att rädda andras. ”Första gången var den värsta”, sa hon efteråt.

Klockan är bara 06.00 på morgonen men den unge mannen ligger redan beredd i sin säng i sjukhussalen när Margit Holthe kommer in och stänger dörren noggrant efter sig. ”Rulla upp ärmen”, viskar hon.

Mannen nickar för han vet vad som ska ske. Dagen innan hade den bekymrade överläkaren meddelat att tyskarna ville förflytta patienten som nu ligger i sin säng till Grini, nazisternas fruktade interneringsläger utanför Oslo. Därför har överläkaren kommit med ett hemligt förslag: Att den unge mannen ska få hjälp att stanna kvar på sjukhuset genom att bli sjukare. Därför tar Margit Holthe fram en spruta och ger honom en injektion som de båda vet kommer att göra att han börjar kräkas våldsamt inom bara någon timme. Lagom till att vakterna kommer.

Så gick det till på avdelning 4 vid Ullevåls sjukhus under andra världskriget.

Samtidigt som norska soldater kämpade mot den tyska armén, pågick en annan kamp ledd av människor klädda i vitt vars vapen var medicinskåpet. Under ockupationsåren 1940-1945 deltog norska sjuksköterskor och läkare i ett tyst sabotage genom att medvetet göra sina patienter sämre för att de skulle få stanna på sjukhusen, i stället för att skickas i väg till tyska fängelser. Eftersom sjukhusen inte kontrollerades lika hårt som resten av samhället blev de en viktig bastion i den norska motståndskampen och vårdpersonalen kunde utföra rena krigshandlingar när situationen krävde det, utan att bli upptäckta.

”Om jag var rädd? Ja, det var jag. Första gången blev jag upprörd och fick dåligt samvete för jag är inte van vid att göra något förbjudet”, sade sjuksköterskan Margit Holthe några år senare när hon kunde tala öppet om vad hon och hennes kolleger hade gjort.

Margit Holthe arbetade på Ullevåls sjukhus dit politiska fångar fördes från tyska fängelser. I början låg de tillsammans med andra patienter, men efter flera rymningar fördes de till en avsides del av byggnaden: Avdelning 4 som låg bakom en gallergrind och bevakades av polis. Ockupationsmakten placerade även ut en egen, tysk läkare som skulle övervaka alla in- och utskrivningar. Men översyster Margit Holthe, som kom att bli en centralgestalt i motståndskampen på Ullevål, förstod snabbt att det var en framgångsrik strategi att uppträda mycket bestämt mot honom och hans gelikar: ”Tyskarna är vana vid att respektera folk i uniform, och jag är ju också uniformerad. Dessutom är de vana vid att lyda order. Jag var så arg på dem att jag helt naturligt började tala i kommandon.”

På så sätt lyckades hon flera gånger få den tyske läkaren på sin sida och när han väl hade blivit övertygad var han till stor hjälp. Stabsartzen (medicinsk officerare) tolererade nämligen inte att bli motsagd och avfärdade sina misstänksamma, tyska underlydande, och det hände att han tittade bort när flyktplaner sattes i verket eller när patienter fick hjälp att bli sämre.

Stämningen på avdelning 4 kunde nästan bli festlig när de norska läkarna stod runt en sjuksäng och på stapplande tyska försökte övertyga den tyske läkaren om hur oerhört sjuk patienten var och vilken lång behandling som krävdes.

Fler och fler involverades i motståndskampen på sjukhuset och fångar som skulle få behandling på andra sjukhus upptäckte till sin glädje att ambulansen tog omvägar och bjöd dem på en liten sightseeing förbi grönskande ängar, glittrande sjöar och lekande barn. Något de kanske fick se för sista gången i livet.

Efter hand släppte Margit Holthe på sin djupt rotade instinkt att alltid följa regelboken och tvekade inte att förfalska utskrivningspapper för att hjälpa patienter att rymma, eller ge sprutor både här och där för att få behålla dem några månader längre — hela tiden med hopp om att kriget snart skulle ta slut.

Uppfinningsrikedomen hos henne och hennes kolleger var stor: oförklarlig feber trollades fram lagom till att vakterna patrullerade förbi och den listiga vårdpersonalen kunde till och med ordna så att patienter som haft tuberkulos för länge sedan fick svåra återfall så fort de flyttades till fängelset. ?

”Om vi lurade dem? Det kan du skriva upp!”, sa Alfhild Brambani.

Hon kom som patient till Ullevål efter att ha suttit inspärrad på Grini, det nazistiska interneringslägret, och beskriver hur hon blir alldeles varm i hjärtat av att tänka tillbaka på sin tid på sjukhuset. Att lämna fängelsets isoleringscell och träda in på den omsusade avdelning 4 med sin personal som strålade i vitt, ”var som att komma till himlen”. Rädslan inför att behöva genomgå en stor och riskfylld operation förvandlades till lyckorus när hon först kallades in till en läkarundersökning och istället för doktorn fick träffa en släkting som hon inte hade sett på ett halvår. ”Obeskrivligt!”

Ett annat sätt att hjälpa patienterna var att iscensätta överfall så att poliserna mötte en sjuksköterska med sönderslaget ansikte på morgonen, i stället för en fånge som skulle föras till fängelset. Den mest mytomspunna rymningen är motståndsmannen Max Manus flykt från Ullevål i mars 1941. Klockan tre på natten vacklade den svårt skadade Max Manus fram till sjuksyster Astrid Olsen, kysste henne på kinden, slog ner henne och nappade åt sig det långa rep som hon gömt åt honom under kjolen och försvann ut genom fönstret till en väntande flyktbil.

Men allt var inte frid och fröjd på avdelning 4 och många fick plikta med sina liv när deras planer avslöjades. En av dem var överläkaren Haakon Saethre som avrättades natten till den 9 februari 1945 efter att ha gripits på Ullevål några timmar tidigare. Han var en mycket omtyckt läkare som vigt sitt liv åt motståndskampen och förvandlat den psykiatriska avdelningen på sjukhuset till hemlig sambandscentral, övertygad om att nazismen till slut skulle besegras. Det var också där han befann sig när Gestapo trängde in och förde bort honom. För personalen kom det som en blixt från himlen och var ett hårt slag: ”Vi måste försöka vara starka och fortsätta som vi gör här på avdelningen. Alla våra stackars sjuka behöver i allra högsta grad fortsatt hjälp, ännu mer nu efter det som har hänt”, sa en av sjuksköterskorna.

Ingen vet hur många Margit Holthe och hennes kolleger räddade undan internering eller en säker död, men själv flydde hon till Sverige 1943 efter att upprepade gånger ha blivit förhörd med en pistol mot tinningen. När hon senare tänker tillbaka på de dramatiska åren på Ullevål är hon själv förvånad över hur många de lyckades rädda — och tacksam över att få jobba under normala förhållanden igen.?

”Så att jag kan ta mig an patienterna utan att behöva tänka på att göra dem sjukare”, sa hon.

Norsk vårdpersonal i krig

Vårdpersonal deltog i den väpnade kampen under andra världskriget på många olika sätt, ofta med risk för sina egna liv. Här är några exempel:

  • Omkring 60 sjuksköterskor och 40 undersköterskor tjänstgjorde vid norska militärsjukhus och sjukstugor i Storbritannien, samt på det civila sjukhuset Holland Park i London.
  • Flera norska sjuksköterskor, däribland en vid namn Ingebjorg Skogheim, tjänstgjorde i Linge-kompaniet. Kompani Linge deltog i brittiskledda operationer och var bland annat förbindelsen mellan motståndsrörelsen
    i och utanför Norge.
  • En annan sjuksköterska, Agnes Ostervold, flyttade till Kanada och byggde upp en sjukstuga vid flygbasen Little Norway.
  • Även på hemmaplan engagerade sjuksköterskorna sig och 1945 kunde tidningen Sykepleien berätta att kontakten med den hemliga militära motståndsorganisationen Milorg var mer omfattande än tidigare känt. Milorg utförde bland annat sabotageoperationer med hjälp av vapen nedsläppta i fallskärm från brittiska flygplan.
  • Sjuksköterskorna på Diakonissehusets sykehus i Oslo vägrade att lyda order och registrera judiska patienter. Alla judar utom två lyckades undkomma deportation och smugglades till Sverige.

Källor:

  • ”Avdelning IV, et lite paradis”, Alle Kvinners Blad nr 2, 1945.
  • ”Oslo kommunale sykehus i krigens tegn”, T. Klaveness, 1947.
  • ”Krig – og for lite av alt”, Sykepleien, september 2012.
  • ”Framvekst og profesjonalisering — Norsk Sykepleierforbund gjennom 100 år (1912–2012)”, O. Moseng, 2012.
Hämtar fler artiklar
Till Vårdfokus startsida