”Jag vill bara dö”

”Jag vill bara dö”
Stockholms nya psykiatriska ambulans rycker ut på självmordslarm. Så här kan det se ut när Robert Lindgren, psykiatrisjuksköterska, jobbar. (Bilden är arrangerad). Foto: Alexander Donka

Självmord. Sveriges första psykambulans får människor att inte hoppa.

Vinden blåser i hennes hår. Framför henne öppnar sig avgrunden. Hon flyttar sig några millimeter längre ut mot kanten, nu ska det ske. Då hör hon en röst långt borta bakom sig: ”Vänta!”. Fan också, det kommer någon. Först bestämmer hon sig för att strunta i mannen som ropar, men sedan väller orden upp ur henne: ”Stick! Du vet inget om mig!” Hårda ord som skulle få de flesta att backa, men för psykiatrisjuksköterskan Robert Lindgren som är på väg fram är det en öppning. Äntligen kontakt. ?

Med mjuk röst börjar han lirka: ”Du ser frusen ut, låt mig ge dig en filt”. Samtidigt som han sträcker fram landstingets gula bylte går hans jobbhjärna på högvarv. Hinner han ta tag i henne om hon gör en ansats att hoppa? Kan han också klättra över broräcket utan att själv ramla ner? Och så en diskret blick över axeln för att se om polis och räddningstjänst som håller sig i bakgrunden är med. Det är de. Alla är på tå, men det ser inte kvinnan. Robert Lindgren fortsätter att prata med henne ensam.?

Varför får den som drabbas av hjärtinfarkt träffa vårdpersonal, medan den som mår dåligt möts av polis? Den enkla frågan ligger bakom Sveriges första rullande psykakut, den så kallade pam-bilen i Stockholm. Pam står för psykiatrisk akut mobilitet och är en ambulansliknande bil som sedan ett halvår tillbaka rycker ut på självmordslarm i hela Stockholms län, bemannad av handplockade ambulanssjukvårdare och psykiatrisjuksköterskor. Robert Lindgren är en av de sistnämnda och han tror och hoppas att det som nu är ett projekt ska permanentas och spridas i resten av landet så att fler som står där på en bro, ett hustak eller på tågrälsen direkt kan få rätt hjälp.

— Det är inte kriminellt att må dåligt, säger han.

Hittills har projektet gruppkramats av alla inblandade. Polisen, som får in 100 psykiatriska akutlarm i veckan och kan lägga tiden på annat. Vårdpersonalen på psykakuten, som slipper bolla runt patienten eftersom pam-bilen kör till rätt ställe direkt. Ofta är det hem – en utvärdering visar att ungefär hälften av alla som polisen annars hade kört till akuten klarar sig med pam-personalens bemötande och en plan för vidare vård. Inte minst har projektet hyllats av de anhöriga som slipper se sina kära föras bort i baksätet på en polisbil inför grannarna.

— Poliserna är jättefina människor men de har inte vår kompetens. Att det är vi som kommer innebär också att psykisk ohälsa blir mindre stigmatiserat, säger Robert Lindgren.

Eller som den äldre kvinnan som nyligen ringde in till radioprogrammet Ring P1 för några veckor sade: ”När jag mår dåligt brukar polisen komma med handbojor och bära i väg mig. Nu kommer i stället vårdpersonal, trevliga människor som hjälper mig.”

Robert Lindgren tar fram sin dator och visar ärendelistan, alla uppdrag som pam-bilen har åkt ut på. I korta, telegramliknande meningar sammanfattas personliga tragedier:

”Man, 66, suicidhot, kris efter skilsmässa”

”Kvinna, 16, intox Alvedon.”

”Man, 25, på bro.”

Jag scrollar längre och längre ner men listan bara fortsätter, det känns som att den aldrig vill ta slut. De är så många, nöden är så stor, och från att först ha reagerat på varje fall börjar jag sakta vänja mig vid alla livsöden. Då kommer raden som får mig att stanna. Frysa till:

”Flicka, 9, självskadande, vill ta sitt liv.”

Tre gånger larmade de förtvivlade föräldrarna dit pam-bilen samma kväll.

Robert Lindgren nickar mot datorskärmen.

— Det finns fall jag aldrig glömmer, säger han.

Som till exempel det lilla barnet som sprang över till grannen när hon inte lyckades väcka sin pappa. Pam-bilen ryckte ut och Robert Lindgren fick förklara för flickan att pappa inte kommer att vakna mer.

— Hennes mamma dog några år tidigare, så nu hade hon ingen. Då fick jag verkligen lägga band på min ilska mot det som pappan hade gjort, man gör inte så mot ett barn, säger Robert Lindgren.

Hur orkar han? Hur klarar han och hans kolleger att dag efter dag möta dem som befinner sig i en mardröm? Robert Lindgren har jobbat inom psykiatrin i 30 år där patienterna är i olika stadier av sin sjukdom. För dem går livet upp och ner. Här möter han bara dem som är på botten. Och tänk den dagen som någon för första gången fullbordar självmordet inför pam-personalens ögon. Hoppar.

— Vi är inga övermänniskor men om det hade varit en skräck kanske vi hade valt att jobba någon annanstans. Vi är inställda på att det kan ske och den dagen kommer det att vara tufft.

Han tackar sin förmåga att fokusera på sina hobbyer, sin ”nördighet”, för att det ändå går ganska bra att släppa jobbet på fritiden. Ute på ett larm gör han allt som går i en akut situation, en bra bedömning och ett empatiskt bemötande. Sedan lämnas patienten över till andra vårdinstanser vilket bidrar till att han eller hon sällan följer med i Robert Lindgrens medvetande när han sedan åker hem.

— Det låter kanske konstigt men jag minns knappt något av alla de hundratals fall som jag varit ute på. Men det är inte samma sak som att vara oberörd. När jag blir det är det dags att göra något annat, säger han.

Hemma i villan är det helt andra saker som tar över, till exempel allt som simmar i källaren. Här står inte mindre än 65 olika akvarier. Robert Lindgren kan även ligga i soffan flera dagar framför tv:n och kolla friidrott.

— När det var VM i somras fanns det inte en enda kulstötare som jag missade, säger han.

Ett annat viktigt stöd är från arbetskompisarna och efter varje pass pratar de igenom vad som hänt. Även med ett så här tungt uppdrag finns det plats för glädje och skratt och med tiden har de blivit som en familj som för länge sedan släppt revirtänkandet. Psykiatrisjuksköterskor och ambulanssjukvårdare lär av varandra och numera är det inte hugget i sten vem som ska närma sig patienten utan det blir den som får bäst kontakt.

— I början var alla skeptiska till hur vi skulle kunna jobba tillsammans. Vi inom ambulansen kände oss hotade men det vände snabbt. Psykiatrisjuksköterskorna är helt fantastiska och man blir salig när man hör hur duktiga de är på kommunikation, säger Per Johansson, ambulanssjukvårdare.

Pam-personalen använder olika tonlägen ute på larmen, allt från det mjukaste när de träffar ett barn, till en auktoritär men trygg röst mot någon som sparkar och slåss. ”Nu räcker det! Vi är här för att hjälpa dig och det finns ingen anledning för dig att skada oss.”

— Vi har inte så mycket utrustning i bilen utan rösten och kroppen är våra viktigaste arbetsredskap, säger Anki Björnsdotter, psykiatrisjuksköterska.

Oftast har teamet redan en plan för hur de ska agera när de rycker ut, särskilt om patienten är känd sedan tidigare, men ingen situation är helt förutsägbar. Då gäller det att låta saker ta tid och kunna växla snabbt. Ett exempel är mannen som var väldigt timid så länge han stod på bron, men som gick bärsärkagång inne i bilen, bet personalen och kastade sig ut två gånger på raken.

— Vi hotar ingen och har inga tvångsmedel. Däremot kan jag vara väldigt tydlig med att nu är beslutet fattat, du ska till sjukhuset och annars har vi kanalerna som krävs för att tvinga dig, säger Robert Lindgren.

Ambitionen är att så många som möjligt ska åka med pam-bilen och därför händer det att en polis åker med om patienten är utagerande. Hur illa patienten än mår ska bilresan vara så dräglig som möjligt och Robert Lindgren försöker hitta små ingångar till hans eller hennes hjärta.

— Att prata om djur funkar nästan alltid. Dialekter och varifrån man kommer är också bra samtalsämnen, säger han på sin tydliga småländska.

En kvinna från Finland som först var aggressiv och hotade med att ”knipsa” Robert Lindgren, satt några minuter senare i bilen och pratade om finska julrätter.

— När vi var framme hade jag lärt mig allt om kålrotslåda och karelska piroger.

Nyligen uppdaterades pam-bilens utlarmningskriterier, något som personalen är glad över. I snitt har de fem uppdrag per pass men vill att deras kompetens blir mer känd så att SOS Alarm skickar ut dem oftare.

— Det är det enda negativa jag kan komma på, att vi skulle kunna utnyttjas ännu mer än vad som sker i dag, säger ambulanssjukvårdaren Per Johansson.

Framför allt tycker pam-personalen att de kan ta fler uppdrag på egen hand, utan eskort av vanlig ambulans, räddningstjänst eller polis.

— Jag har aldrig varit rädd, trots att jag mött både knivar och pistoler. Vi pratar med patienterna på ett annat sätt och ofta behövs inte polisens särskilda förhandlare. Samtidigt vet vi att det kan hända saker, det är inte någon blomsteraffär vi står i, säger Robert Lindgren.

En annan farhåga skulle kunna vara att pam-bilen innebär att det förebyggande arbetet inom psykiatrin får stryka på foten till förmån för akuta insatser. Men professor Danuta Wasserman vid Nationellt centrum för suicidforskning och prevention av psykisk ohälsa, Nasp, vid Karolinska institutet är inte orolig.

— Jag ser väldigt positivt på detta initiativ. Det är bra att man samlar olika resurser som behöver kommunicera med varandra. Agera tillsammans och inte lägga massor med tid på att hitta rätt person och missförstå varandra. Men det behövs en kontinuerlig utvärdering där man tittar på hur många bilar som behövs och hur ofta, för att tillgodose befolkningens behov, säger hon.

Danuta Wasserman tror att fler söker hjälp när de möts av vårdpersonal i stället för polis.

— Motivationen för de anhöriga runt en självmordsnära person att söka vård ökar, säger hon.

Hittills har ingen avlidit medan pam-personalen varit på väg eller när de har kommit fram, ett bra resultat med tanke på att de har gjort över 700 utryckningar. Däremot får Robert Lindgren och hans kolleger inte veta hur det går med alla patienter som de pratat ner från broar och hustak. Som till exempel den där kvinnan som Robert Lindgren jagade ifatt på bron. Efter att först ha vägrat prata med honom gick hon efter ett tag med på att följa med till bilen och värma sig, en liten stund.

— Jag vill i alla fall tro att vi har räddat någon till ett bättre liv, säger Robert Lindgren.

PAM-bilen

  • Larmas ut via SOS Alarm på:
    1. Akuta självmordslarm på exempelvis broar tillsammans med polis, ambulans och räddningstjänst då det behövs båtar, dykare och hoppkuddar.
    2. Övriga akuta självmordslarm.
    3. Övriga akuta psykiatrilarm vid psykoser, manier et c.
    4. Extraordinära kriser som fullbordade självmord där det finns barn, eller vid grova våldsbrott.
  • Pam rycker ut i hela Stockholms län alla dagar i veckan klockan 15 –01, den tid då flest larm kommer.
  • Startade den 30 mars 2015 och är ett tvåårigt projekt.
  • Finansierat av statliga prio-medel som är insatser inom psykisk ohälsa 2012–2016.

”En milstolpe för psykiatrin”

Den 15 september vann pam-projektet det prehospitala priset, som Föreningen för ledningsansvariga inom svensk ambulanssjukvård, Vårdförbundet, Kommunal, Dagens Medicin och Falck står bakom.

— Det känns underbart och är en milstolpe för psykiatrin som inte har varit med i prehospitala sammanhang så mycket tidigare. Det här flyttar verkligen fram positionerna för psykiatrin, säger Fredrik Bengtsson, psykiatrisjuksköterska och en av initiativtagarna till pam.

Fler landsting är intresserade av att införa en akutbil för psykiatrin och frågan har lyfts i bland annat Västerbotten.

508 larm har utvärderats:

  • 274 var prio 1-larm (blåljus)
  • 261 var tillsammans med polis eller på begäran av polis.
  • 42 rörde minderåriga under 18 år.
  • 129 patienter som annars skulle körts till psykakuten för bedömning kunde stanna kvar hemma.
Hämtar fler artiklar
Till Vårdfokus startsida