Viktigt att de anhöriga får vara delaktiga

De misstag som gjordes när Ingrid Stern dog har noga analyserats och händelsen har lett till flera förändringar av rutiner och arbetssätt. Men vad gör vården när patienter eller anhöriga inte tycker att det räcker med förklaringar och ursäkter?

Det är bättre att systemet stärks än att man hittar en enskild syndabock. Det anser Eva Thorén Todoulos, chef för akutdivisionen vid Skånes universitetssjukhus. Men hon tror också att det är viktigt att ta in patienter och anhöriga mer i utredningar och händelseanalyser.

— Den nya patientsäkerhetslagen betonar starkt vår skyldighet att ta med patienter och närstående. När patienter är missnöjda med vården handlar det ofta om att de inte har förstått det som har skett och inte känt sig delaktiga, säger hon.

Vårt behov av syndabockar är stort — det gäller allt från vem som tog det sista papperet på toan till vem som är ansvarig för finanskrisen i världen.?Men när det gäller vården ska fokus inte längre läggas på vem som har gjort fel — utan på vad som har gått fel. Det viktiga är att fel och brister kommer till ytan så att bristande eller felaktiga rutiner och arbetssätt kan förändras.

Om man drabbas av en stor sorg är det ändå kanske naturligt att söka efter syndabockar, tror Margaretha Grabe Andersson, tillförordnad verksamhetschef på akuten i Lund.

— Men om vi börjar leta syndabockar skulle vi missa de här förbättringarna som vi nu har gjort på akuten för att det inte ska hända igen. Därför tycker vi att den nya patientsäkerhetslagen rimmar bättre med hur vi vill arbeta, säger hon.

I fallet med Ingrid Stern visar händelsenalysen att det fanns brister i rutiner, kompetens, kommunikation och utrustning. En åtgärdslista med tio olika punkter sattes upp och har i stort sett genomförts.

I händelseanalysen sägs också att informationen till de närstående var bristande under hela vårdkedjan. Det gavs bara lugnande information och ingen påpekade det allvarliga med en sepsisdiagnos.

— Vårt allra största misstag var kanske att vi inte förmådde kommunicera kontinuerligt med de anhöriga, att de inte fick veta hur allvarligt det var, säger Eva Thorén Todoulos.

Ingrid Sterns anhöriga har skrivit ner hur de upplevde det som hände på sjukhuset, men de var inte direkt involverade i händelseanalysen.

— Vi valde att inte ha något personligt möte med de anhöriga eftersom de inte var intresserade av analysen utan endast ville ha kontakt med dem som var ”ansvariga för händelsen”, säger Eva Linell, sjuksköterska och analysledare i det team som arbetade med händelseanalysen.

När det blir svårt att möta patientens behov av förklaringar och ursäkter ökar risken att patienten vänder sig till polisen för att få rätt och för att någon ska ställas till svars. Det är också en farhåga som många pekade på när den nya patiensäkerhetslagen infördes.

Eva Thorén Todoulos menar att det krävs en större lyhördhet för vad patienter och anhöriga egentligen vill ha respons på:

— Ibland ägnar vi oss kanske för mycket åt ingående, ofta tekniska förklaringar, när patient och närstående i själva verket vill ha en bekräftelse på att deras känsla av att vara arga och upprörda är berättigad. Vi kan aldrig ”förklara” bort en känsla, risken är att patienten mer och mer upplever att vi försöker bortförklara.

Men trots alla ansträngningar är det kanske ändå inte alltid möjligt att mötas.

— Om någon absolut är ute efter att hitta en enskild person att ställa till svars och vår inställning är att förbättra systemet då kan det bli svårt, säger Eva Thorén Todoulos.