Nu ska patienten återigen bli huvudperson i svensk hälso- och sjukvård. Och då ska diskussionen också handla om innehållet i vården – hittills under 1990-talet har debatten mest handlat om hur vården ska administreras och styras ekonomiskt.

Det hoppas i alla fall Vårdförbundet SHSTFs förbundssekreterare Karin Olsson, som sitter med i den statliga HSU 2000-utredningen. Kommittén har just lagt fram ett betänkande om patientens ställning i vården.

– Redan i dag ska vi som vårdpersonal se till att patienterna blir informerade om diagnos och behandling och försöka få dem delaktiga i vården, säger Karin Olsson. De ska informeras om vilka vårdalternativ som finns och de har rätt att välja läkare själva i primärvården. Nu ska det bli tydligare.

Ny lagstruktur
För att åstadkomma detta föreslår HSU 2000 en del smärre förändringar i till exempel hälso- och sjukvårdslagen, men framför allt att lagtexten ska få en struktur som gör det lättare än i dag att se vilka rättigheter patienterna har. Nu är lagstiftningen på vårdområdet i det avseendet en snårskog.

Kommittén lägger inte fram något eget förslag utan vill låta uppdraget att utforma denna patientfokuserade lagstiftning gå vidare till en ny utredning.

Nu låter det här kanske mer revolutionerande än det egentligen är. Fortfarande bör tyngdpunkten ligga på vårdpersonalens skyldigheter.

Karin Olsson jämför med den amerikanska traditionen. När något går snett i sjukvården i USA hamnar efterspelet ofta i domstol.

– Kostnaderna skjuter i höjden utan att det egentligen tillför patienten så mycket. Det är ju svårt att få en operation rätt utförd i efterhand, så att säga. Det viktiga är att patienter, anhöriga och personal uppfattar sjukvårdens skyldigheter som patientens rättigheter.

Samtidigt uppmärksammar kommittén att ett friare val för en del kan komma att ta resurser i anspråk på mindre röststarka gruppers bekostnad. Kommittén anknyter här till de diskussioner som fördes i prioriteringsutredningen om behovs-solidaritetsprincipen. Det är ofrånkomligt att det måste finnas gränser för hur långt den enskildes inflytande kan sträcka sig.

Karin Olsson pekar på vårdpersonalens stora ansvar för att de mindre resursstarka får den vård och omsorg de behöver.

– Men att hjälpa patienterna tillrätta är inte något man bara kan, det är en pedagogisk metod man måste förvärva. En viktig fråga är hur vårdpersonalen ska få tid och möjlighet att göra det.

På senare år har man försökt öka tillgängligheten till vården genom de så kallade Dagmar-överenskommelserna.

Kommittén anser att man också framöver ska arbeta med frivilliga överenskommelser mellan staten och landstingen. Men man vill markera patientens ställning tydligare än i dag genom en utvidgad vårdgaranti. Patienten ska garanteras behandling inom tre månader.

Karin Olsson tycker att detta väl i och för sig är bra. Men hon vill att en sådan utveckling utvärderas noga.

– Tänk på dem som inte kan bilda kö: kroniskt sjuka, de så kallade medicinskt färdigbehandlade i äldrevården. De måste också få den vård och omsorg de behöver. En utvidgad vårdgaranti får inte innebära att man går ifrån den prioriteringsordning som riksdagen fattade beslut om i våras, och där de här grupperna finns på den högsta prioriteringsnivån.

Patientnämnder
Hur ska man då göra när något går snett? I landstingen finns sedan närmare 20 år de så kallade förtroendenämnderna. Deras uppgift är att främja kontakterna mellan patienterna och vårdpersonalen och förmedla den hjälp åt patienterna som de kan behöva.

Kommittén vill utveckla den verksamheten och föreslår att nya patientnämnder inrättas i kommuner och landsting (gärna i samverkan). Nämndernas uppdrag bör preciseras: de ska verka för att patienterna får den information de behöver för att kunna ta tillvara sina intressen i vården och för att de får den undersökning, vård eller behandling deras tillstånd kräver. Patientnämnderna ska också se till att vårdpersonal och sjukvårdsansvariga får dra nytta av de erfarenheter av vårdverksamheten som nämnden får.