Steg ett klart i löneförhandlingar
I de flesta landsting har Vårdförbundet, trots att de centrala löneförhandlingarna inte är klara, kommit överens om löneökningar. Förbundet har också varit med och förberett de centrala förhandlingarna om de allmänna bestämmelserna.
Avtalsförhandlingarna 1995-96 slutade med att Vårdförbundet och lärarförbunden fick femårsavtal medan avtalen för övriga förbund på den kommunala sektorn gällde tre år. Det innebär att alla utom Vårdförbundet löneförhandlar centralt nu i vår, medan Vårdförbundet inte träffar något nytt avtal om löner förrän år 2000.
Samtidigt är övriga förbunds löneförhandlingar i vår avgörande för hur mycket pengar det blir till Vårdförbundets medlemmar. Femårsavtalet säger nämligen att Vårdförbundet 1998 och 1999 ska ha lika mycket som Kommunal och Kommunaltjänstemannaförbundet SKTF får plus 0,5 procent.
Olika lösningar
När detta skrivs vet vi inte hur mycket Kommunal och SKTF får i de centrala förhandlingarna. Det innebär att Vårdförbundets lokala avdelningar ännu inte kunnat förhandla om den delen av avtalspotten. Däremot har man nästan överallt kommit överens med landstingen om hur de 0,5 procenten ska fördelas och man har valt olika lösningar.
I Kronoberg har den lokala avdelningen och landstinget enats om att de 0,5 procenten ska gå till cheferna, det vill säga avdelnings- och basenhetsföreståndarna. Förutsättningen är dock att förhandlingarna om resten av pengarna ska föras mellan de här cheferna och Vårdförbundets företrädare utan inblandning av högre chefer samt att avdelnings- och basenhetsföreståndare då inte får del av några pengar.
Jönköping har gått en annan väg. Där har man lagt ut de 0,5 procenten på individer och förhandlat om varje person. Någon speciell chefsatsning har det alltså inte blivit.
Förbunden samarbetar
Ytterligare en modell finns i Halland. Vårdförbundet och landstinget är överens om att avdelningsföreståndaren
– efter kriterierna prestation och duglighet – ska bestämma hur pengarna ska fördelas. Vårdförbundet lägger sig inte i detta, frånsett att förbundet efteråt ska få en rapport om hur det blivit samt att inga pengar ska gå till avdelningsföreståndarna.
När det gäller de allmänna bestämmelserna, till exempel arbetstider, semestervillkor och regler för avstängning, ser det litet annorlunda ut. Tillsammans med övriga förbund har Vårdförbundet precis som tidigare tittat på vilka ändringar som anses viktiga. På flera punkter är alla förbund överens, på andra inte. Avsikten är att få ett gemensamt avtal för samtliga förbund.
De ändringar som anses viktigast är att det ska stå ”högst 40 timmar” när det gäller veckoarbetstiden för heltidsanställd. I dag sägs att den ska vara ”i genomsnitt 40 timmar”. På den här punkten är de flesta fack överens om att ändringen behövs för att möjliggöra lokala arbetstidslösningar.
En annan viktig ändring gäller den paragraf som reglerar arbetsgivarens rätt att besluta om avstängning från arbetet. Tidigare fattades sådana beslut högt uppe i organisationen, till exempel av en personalchef, och då oftast enligt avtalets intentioner. Genom decentraliseringen ligger ansvaret på chefer på lägre nivå och fackförbunden (även här är enigheten stor) anser nu att lokala chefer missbrukar möjligheten att avstänga en underställd.