Någon egentlig definition för hjärtsvikt finns inte men i dagligt tal sägs ofta att hjärtsvikt är ett tillstånd då hjärtat inte förmår ge kroppens vävnader adekvat blodtillförsel (1).

De vanligaste orsakerna till hjärtsvikt är ischemisk hjärtsjukdom och hypertoni (tillsammans cirka 75 procent). Andra orsaker kan vara klaffsjukdom och hjärtmuskelsjukdom. Aktiva åtgärder riktade mot grundsjukdomen är viktiga när man vill förebygga hjärtsvikt (2).

Prevalensen för hjärtsvikt i befolkningen är 2–3 procent men siffran är osäker eftersom det saknas en entydig definition. I Sverige motsvarar detta cirka 200 000 personer.
Hjärtsviktens svårighetsgrad indelas i fyra klasser enligt NYHA (New York Heart Association):

NYHA 1= Nedsatt hjärtfunktion utan symtom.

NYHA 2= Lätt hjärtsvikt med
andfåddhet och trötthet endast efter fysisk aktivitet av mer än måttlig grad.

NYHA 3= Medelsvår hjärtsvikt med andfåddhet och trötthet vid lätt till måttlig fysisk aktivitet, allt från gång i motlut till av- och påklädning. Denna grupp är stor, därför räknas ibland de med lättare besvär till klass 3a och svårare till klass 3b.  Klass 3a klarar att gå >200 meter på plan mark utan besvär.

NYHA 4= Svår hjärtsvikt med andfåddhet och trötthet redan i vila. Ökande symtom vid minsta aktivitet. Patienten är ofta sängbunden.

Hjärtsviktpatienten har en dålig prognos oavsett bakomliggande
orsak. Prognosen försämras med stigande svårighetsgrad enligt NYHA.

Mortaliteten hos de sjukaste
patienterna uppskattas till 40–50 procent per år (2).