Varför lyssnar inte omvärlden?

Är det sammanblandningen av yrkeskunskaper och vetenskap, forskarnas fokusering på yrket eller bristen på vetenskapliga metoder som gör att omvårdnadsforskarna inte når ut med sina rön?

Under rubriken Vad är vetenskap och hur växer ett vetenskapsområde fram bjöd Vårdförbundet i september in forskare och styrelseledamöter i Svensk sjuksköterskeförening, Svenska barnmorskeförbundet och Institutet för biomedicinsk laboratorievetenskap till en hearing. Att sjuksköterskor, barnmorskor och biomedicinska analytiker har tagit steget in i den akademiska världen ställer ökade krav på ett tydligt vetenskapsområde och att de nya akademikergrupperna visar vad de kan bidra med.

Omvårdnadsforskaren Anja Willman undrade varför en läkare alltid kallas doktor – en akademisk titel – antingen han är en eller inte, och sjuksköterskan alltid sjuksköterska – en yrkestitel – även om hon är doktor.

– Tja, läkarna har ju mutat in medicinen som sitt område. Ni får väl hävda att ni också driver medicinsk vetenskap, svarade Peter Aspelin, professor i radiologi, biträdande rektor på Karolinska institutet och en av talarna.

– Jag anser att alla som läser vid Karolinska institutet borde kallas medicinare men där har jag fått mothugg. Om ni själva framhärdar i att det är omvårdnad ni sysslar med så får ni problem. Jag har fortfarande inte fattat begreppet.

Reda ut begreppen
Terminolog Anna Lena Bucher från Tekniska nomenklaturcentralen hade dessförinnan pratat om vikten av att definiera ord och rett ut skillnaden mellan termer, definitioner och begrepp.

Kan praktik vara akademi och ska yrkesbeteckningen vara med i det akademiska ämnet? Ser man på barnmorskeutbildningen har kärnämnet olika namn på alla de tio yrkesutbildningarna. Beroende på organisatorisk tillhörighet är det olika varianter med omvårdnad, hälsa, eller vårdvetenskap.

– Men varför avgränsa? Vi har både omvårdnads- och folkhälsoperspektiv och de disputerade kommer från olika discipliner, sa Karin Nyberg, klinisk rektor vid Hälsohögskolan i Skövde.

Margareta Andersson, doktor i hälsovård och knuten till Ersta Sköndals högskola, anser att det finns erfarenhet och tankestrukturer inom omvårdnad som inte finns någon annanstans och som man skulle kunna använda sig av.

Men det är svårt att inom medicinen forska på de begrepp som finns inom omvårdnad, och tvärvetenskapligt är det många som vill åt pengarna. Den som doktorerar på en annan institution blir präglad av kulturen där och får problem att knyta an till internationell litteratur – handledaren har nog att göra med följa med i sitt eget ämne.

– Varför är bara vi själva intresserade av vår forskning? Har det som gjorts varit alltför fokuserat på yrket och för lite på patienten och därför inte intresserat den kliniska sjuksköterskan? Är det för att vi inte har randomiserade kontrollerade studier i tillräcklig omfattning? undrade Vårdförbundets ordförande Eva Fernvall.

IBLs ordförande Bodil Person, filosofie doktor och lärare på Vårdhögskolan i Malmö, påpekade att man måste skilja på yrket, yrkesutbildningen och forskningen.

Omvårdnadsforskning handlar dels om att identifiera det som görs som metoder, dels om att använda randomiseringar, ansåg Ania Willman.

– Där brister vi. Vi kan leva upp till vissa kriterier men vi behöver också andra metoder för att testa våra teorier.

Flera konstaterade att Vårdförbundets medlemmar är dåliga på att föra ut sin forskning och visa hur den används. Ett gemensamt språk är a och o, samtidigt som rönen måste populariseras och forskarna tala så folk förstår.

”Kaos i vår vetenskap”
– Det är också viktigt att erkänna att det är mycket förvirring och kaos i vår vetenskap. Ibland kan vi nog inte hålla isär yrkeskunskaper och generaliserad kunskap, sa Karin Nyberg och erinrade om att kampen om yrkesgruppernas tillträde till vetenskapen också handlar om maktkampen mellan sjuksköterska och läkare och mellan man och kvinna, något flera talare tidigare snuddat vid.

– Vi är ense om att vetenskap är organiserad kunskap men inte om hur man systematiserar och vi är rädda att förlora individperspektivet då vi generaliserar. Anser vi att vi inte kan använda de modeller och standarder för vetenskaplighet som finns så måste vi hitta andra metoder som vi kan få tillräckligt gehör för. Kan ni acceptera att era tre olika vetenskaper samlas under beteckningen vårdvetenskap? undrade Eva Fernvall.

Det kunde både Margareta Andersson, Karin Nyberg och Bodil Persson.