Närhet som stillar oron

Kerstin sluter ögonen och lutar kinden mot huvudet på babydockan som hon har i famnen. Hon stryker dockan över ryggen som om den var ett spädbarn som behövde tröst.

Kerstin är en sirlig kvinna på drygt 80 år, välklädd i röd klänning med vitt pärlhalsband och vit kofta. Prästsjögårdens demensboende har varit hennes hem de senaste åren. Som så många andra gamla med demens blir Kerstin lätt orolig och börjar vandra fram och tillbaka. När hon får den mjuka lätta dockan i famnen sker en dramatisk förändring

– Kerstin vet precis hur hon ska ta hand om dockan. Om hon är orolig blir hon lugn när hon får bära den. Då kan till och med språket komma fram hos Kerstin, berättar sjuksköterskan Sylvia Lindgren.

Prästsjögården i Umeå är ett så kallat särskilt boende för gamla människor med svår demens. De kan inte bo kvar hemma och klarar inte heller att bo i kommunens vanliga demensboende. Hos flera av dem förekommer någon form av störande beteende, som skrik, vandring eller plötslig aggressivitet.

Svårare på eftermiddagen
Men nu på tidiga förmiddagen är stämningen avspänd. Vårdarna, som känner sina boende väl, skrattar och skojar med dem. De sitter tillsammans i köket eller vardagsrummet. Någon tittar på tv. Den här delen av Prästsjögården är nybyggd, ljus och trivsam. Utanför fönstret ligger snön djup. Allt andas lugn och harmoni.

– Men lugnet kan snabbt försvinna och det blir oro i lägret. Det räcker att en av de boende blir orolig så sprider sig stämningen snabbt till de andra. Det är lite olika när stunderna av oro och förvirring sätter in. Flera av våra boende har det svårare på eftermiddagen, säger Sylvia Lindgren.

Vid det runda köksbordet dricker Viola förmiddagskaffe med vårdpersonalen.

– Vilken fin kofta du har men du måste knäppa den, säger hon lite förmanande, men ändå med glimten i ögat, när jag slår mig ner bredvid henne.

Viola söker genast kontakt. Hon är alert, har ögonen med sig och säger ofta sitt hjärtas mening. När Frida som arbetar som skötare sätter sig mittemot för att äta fruktsallad kommer det prompt: »Den där fruktsalladen vill jag ha.«

Hon får lite på ett fat och är nöjd tills vidare.

Viola vill alltid ha folk omkring sig och skulle må bra av att dela sitt rum med någon, berättar Sylvia Lindgren. Men samtidigt tycker de medboende ibland att Violas gåpåaranda blir för mycket för dem.

På avdelning ett finns tolv boende i lika många rum. Hit får de ta med sig sina egna välkända möbler. Det ökar känslan av trygghet för dem som bor här.

Demenssjukdomen utreds
Alla som kommer för att bo på Prästsjögården har fått sin demenssjukdom utredd på Universitetssjukhusets psykogeriatriska klinik. Datortomografi och psykologiska test svarar på vilka symtomen är och vilka mentala funktioner som finns kvar.

Har den boende någon annan sjukdom? Kan han gå på toaletten, tvätta sig och äta själv? är också viktigt att veta. Den som behöver sjukhemsvård placeras i särskilt sjukhemsboende i kommunen.

Sjukskötersketätheten är hög här. Sjuksköterska finns dygnet runt på boendeenheterna. De flesta har specialutbildning i psykiatri. Skötarkompetens är mer eller mindre regel hos resten av vårdpersonalen.

– Vi arbetar med kontaktmannaskap och små arbetslag, säger Viviann Dannelöv, föreståndare på Prästsjögården.

Kontaktmannaskapet gör det möjligt för var och en i vårdpersonalen att sätta sig in i »sin« boendes levnadshistoria och ha kontakter med anhöriga. Om man vet vem den boende var som frisk borde det vara lättare att förstå hans sätt att bete sig som dement är tanken.

Vivianne Dannelöv är också forskningsassistent i ett nystartat omvårdnadsprojekt på Prästsjögården. I två år ska vårdforskare från omvårdnadsinstitutionen vid Umeå universitet, tillsammans med vårdpersonalen, arbeta på att finna tolkningar till de boendes ofta svårförståeliga sätt att kommunicera.

Viviann Dannelöv tycker att man så långt det är möjligt ska låta den boende få försöka klara sig själv. Att borsta tänderna även om resultatet inte blir perfekt. Eller att få äta själv i stället för att bli matad, även om hälften av maten hamnar på bordet. Det händer att vårdaren får ett leende som bekräftelse på att det var rätt beslut.

Blicken tänds vid anblicken av barnet
Vid lunchtid kommer mammalediga skötaren Corina Sehlberg på besök till avdelningen med sonen Viktor, sju månader. Han har just vaknat och är på sitt soligaste humör.

Leenden och ett förtjust intresse sprider sig bland alla i rummet, boende och vårdare. Inför Viktor reagerar vi alla på samma sätt. Corina Sehlberg håller fram Viktor mot Erik som sitter vid matbordet. Blicken tänds i Eriks ögon när den möter Viktors blida barnansikte. Viktors mungipor börjar darra efter ett stund men efter en blick på mamma vågar han titta på Erik igen.

Viola får till och med ha Viktor i knät en stund. Man kan inte ta miste på den goda kontakten mellan dem. Hon tar vant hand om honom och börjar småprata med honom.

Ute i korridoren vandrar Kerstin fram och tillbaka. Hon verkar glömsk för allt utom närheten till den mjuka dockan hon har i famnen.