Bejaka det som är bra

Jag har en trädgård som jag tycker mycket om. När jag sätter potatis eller planterar lökar, gräver i jorden och arbetar med kroppen, vandrar tankarna fram och tillbaka på ett sätt som det sällan finns tid till annars. Det var vid ett sådant tillfälle, när den mjuka och kalla jorden höll händerna sysselsatta, som jag funderade på BILDEN av den svenska sjukvården. Inte bara den som förmedlas i tidningar, radio och tv, utan även den bild vårdpersonalen har av sig själv och sin arbetssituation.

Den bilden är väldigt mörk just nu, färgad av utbrändhet, vantrivsel, vanvård, personalbrist, protester och uppsägningar. Allt detta är symtom på den frustration vårdpersonalen känner. En frustration som vi inte ska låta hålla oss nere, utan i stället använda oss av som en drivkraft till att förändra.

Kommer det att vända? Kommer man någonsin att kunna prata om sjukvården som en spännande och utvecklande arbetsplats? Jag tror att det till viss del beror på oss själva hur det blir med den saken. Självklart är de problem som vårdpersonal och patienter upplever i dagens svenska sjukvård verkliga. Men den dominerande negativa bilden föder också nya negativa bilder som gör det omöjligt för konstruktiva tankar och idéer att växa och på sätt utveckla vården.

När journalister ringer till mig hör jag ofta på deras frågor, eller på deras sätt att fråga, att de vill att jag ska bekräfta den där mörka bilden. När jag pratar om medlemmarna som starka, självständiga yrkesmänniskor och som kunniga och professionella yrkesutövare, så tas det nästan alltid emot som enbart positiva teorier. Då kan jag nog, i deras öron, uppfattas som om jag befinner mig långt från verkligheten. Men min uppgift är att ta in och förmedla alla sidor av oss själva och den verksamhet vi befinner oss i, så att vi kan gå från problem till möjlighet. Denna uppgift axlar jag förstås inte ensam, utan tillsammans med förbundsstyrelsen och lokala ordförande. De i sin tur har fått sin information och formats i sina uppfattningar av företrädarna på landets arbetsplatser.

Vår samlade uppgift som organisation är inte att stanna vid problemen utan att gå vidare och hitta möjligheter som stärker medlemmarna som individer. För det finns ingen annan som gör det åt oss.

Naturligtvis har individerna i vår organisation olika uppfattningar. Alla känner inte igen sig i den bild som de förtroendevalda ger av medlemskåren eller organisationen. Men det är viktigt att sträva efter att vara överens om att vårt huvuduppdrag är att utveckla sjukvården för både patienternas och personalens skull.

Då och då får jag brev från medlemmar som är kritiska till förbundet. En kritik som naturligtvis kan vara befogad ibland. Men några brev har gett intryck av att det är jag personligen som kan lösa problemen åt dem. Men det kommer jag aldrig att kunna göra.

Jag tror att den här typen av brev är ett symtom på att fackförbunden befinner sig i en brytningspunkt. Vi är på väg att gå från hur vi arbetade förr, till ett modernare och mer verklighetsanpassat arbetssätt. Förr var facket mer som ett försäkringsbolag, en beskyddare som skulle ordna upp allt åt den enskilde medlemmen. Men i dag handlar arbetet också om att sträva mot en vision, om att driva en utveckling framåt som gagnar kollektivet. Ett arbete som bygger mycket på opinionsbildning och lobbying. De välutbildade och självständiga yrkesgrupper som Vårdförbundet organiserar förtjänar ett självständigt fackförbund.

För mig personligen är det så att de gånger jag själv tagit initiativet att förändra något jag varit missnöjd med har jag känt en väldig tillfredsställelse. Sådana situationer har fyllt mig med styrka och energi. Även om det inte varje gång blivit precis som jag har velat.

Jag tror så mycket på Vårdförbundets medlemmar, en allt högre utbildad yrkeskår som dessutom efterfrågas starkt på arbetsmarknaden. Det finns så mycket kunskap, vilja och stolthet, och lojalitet mot patienterna hos våra yrkesgrupper. Jag skulle önska att vi vågade släppa fram mer av den kraften, av denna värdefulla tillgång.

Det skulle verkligen vara ett sätt att bryta mönstret om sjuksköterskor, barnmorskor och biomedicinska analytiker talade om vad de tycker är roligt och spännande med sina professioner och arbetsuppgifter. Om vi tar det initiativet, om vi bejakar det vi tycker är bra med oss själva och med sjukvården, utvecklar det och sedan visar det utåt – då skulle vi kunna gå hur långt som helst. Och journalisterna skulle bli väldigt förvånade.