Hoppa bock en ren olycka

Minns ni gymnastiken på 50- och 60-talen? Det gör i alla fall jag, kanske inte med fasa, men snudd på, och definitivt med olust: bocken och plinten som man skulle hoppa över på ett visst sätt och med gymnastikläraren som stod bredvid och hetsade på och bedömde prestationen. Ofta med något som, om man vill vara positiv, liknande ett hånflin; en före detta militär som blivit gymnastikdirektör och – egentligen logiskt tycker jag i dag – som andranamn döpts till Napoleon.

Det fanns de som gillade redskapsgymnastiken och följaktligen var duktiga på att med ett spänstigt skutt ta sig över bockar och plintar och att vigt klättra upp och ner i de grova repen som hängde från taket. För att inte tala om att hålla balansen på den smala bommen tre-fyra meter över golvet i den gamla jympasalen uppe på Finnbacken i Lycksele. Visserligen skulle man när man balanserade hålla i en träbalk som löpte uppe i taket ovanför huvudet, men stabiliteten var tveksam. Bommen var bara låst med ett par mer eller mindre löst intryckta träkilar och de jympaskor vi hade skulle dagens elever aldrig ens komma på tanken att sätta på sig. Någon form av skyddsnät existerade naturligtvis inte.

Men det fanns minst lika många som liksom jag tyckte att redskapsgymnastiken var pest och plåga och därför inte heller kammade hem de höga betygen i slutet av varje termin. Då hjälpte det inte om man var duktig i sporter som korgboll (som basketen hette då) eller var en hejare på att ta sig fram i Tannbergets kuperade skidterräng med den hissnande Himlabacken.

Att hoppa bock finns kvar i gymnastikundervisningen förstod jag inte förrän barn- och familjeministern Berit Andnor uttalade sin förvåning över det när barnsäkerhetsdelegationen för en tid sedan presenterade sin utredning om hur och varför barn skadas.

Varför behövdes en utredning? De hade ju bara kunnat fråga mig.