Kan Kristin lockas tillbaka?

När Kristin för första gången konfronterats med diarrékladdiga blöjor, går hon in till Solbackens föreståndare och säger upp sig. »Dom gamla är fula och äckliga. Det är ett skitjobb med skitlön. Jag tänker då inte göra reklam för det här jobbet bland mina bekanta.«

Kristins vikariekollega Jonatan, däremot, förmår se människorna bakom ålderdomens fasad av fysiskt förfall och försöker på eget initiativ bryta vårdrutinerna för att ge de boende en vardag med glädje, lust och aktivitet.

Äntligen fick äldrevården sin egen dramaserie. Carin Mannheimer har med sin »Solbacken: avd E« gett tv-tittarna en inblick i äldrevårdens vardag som aldrig tidigare.

Det har spekulerats i att alla dramaserier i sjukhusmiljö som sänts de senaste åren har bidragit till att sjuksköterskeutbildningen fått ett ökat antal sökande. Även om det alltid är den dramatiska miljön på akutmottagningen som skildras, ger seriernas blotta existens och tv-mediets genomslagskraft en uppmärksamhet på yrket som kan väcka unga människors intresse.

Kan »Solbacken: avd E« då få samma effekt på antalet sökande till gymnasiets omvårdnadslinje? Knappast på kort sikt. Men det är ändå ett försök att uppmärksamma en värld som fortfarande är okänd och sluten för en stor del av människorna i dagens samhälle.

När jag var liten var Ålderdomshemmet i vårt lilla samhälle något sorgligt och skrämmande. När det flaggades på halv stång utanför nickade alla och sa »Jaha nu är det en till som har fått sluta«. De sällsynta besöken till åldriga bekanta gjorde mig betryckt. Det luktade konstigt och var så stilla, det var som om alla bara gick och väntade. Om det var på nästa måltid eller på döden var inte så lätt att veta.

Umgänget med gamla människor väcker existentiella frågor, både för barn och vuxna. Det är en bidragande orsak till att äldrevården fortfarande är en sluten och okänd värld, något man värjer sig mot.

Därför var det så befriande att se Tommy, Saga, Asta, Per och de andra boende på Solbacken skildrade som människor, trots all sin ålderdomliga skröplighet.

Det har invänts att Carin Mannheimer av dramaturgiska skäl låtit dem vara piggare än de flesta brukar vara på äldreboenden. Men visst finns i äldrevården många somatiskt sjuka med bevarat intellekt där kanske själva miljön fått personligheten att trubbas av.

För några år sedan trodde man att äldrevårdsdebatten skulle komma i gång när 40-talisterna själva började närma sig pensionen, och deras föräldrar blev riktigt gamla och skröpliga. Ännu har vi inte sett mycket av det.

Bara en tiondel av alla människor dör en hastig död. De övriga nittio procenten kostar samhället stora resurser under sina sista levnadsår. I Stiftelsen Stockholms läns Äldrecentrums nyligen utgivna kunskapsöversikt Äldres behov anges att forskningsläget nu pekar på att denna situation kommer att bestå även i framtiden. Sjukligheten skjuts upp i takt med att medellivslängden ökar. Men den kommer förr eller senare.

Den stora ödesfrågan är hur äldrevården ska få kompetent personal. Kommunförbundet har länge pekat på den enorma bristen på personal i äldrevården som väntar framöver med för få som utbildas och många som går i pension. Flera statliga myndigheter funderar på problemet och ska komma med förslag nästa år.

Mycket kan göras åt löner, arbetsorganisation och ledarskap. Men till syvende och sist är det allas våra värderingar som avgör hur äldrevården ska se ut i framtiden.

I skrivande stund nås jag av beskedet att åklagaren beslutat sig för att överklaga målet mot läkaren och sjuksköterskan som stått åtalade för vanvård i det uppmärksammade målet i Landskrona (se förra numret av Vårdfacket). Trots att de båda frikändes av tingsrätten från åtalet om misshandel eller vållande av kroppsskada, väljer åklagaren att gå vidare. Tingsrätten ansåg inte det vara styrkt att de bådas agerande ledde till den gamla kvinnans försämrade tillstånd. Varför kunde inte åklagaren ha låtit det stanna där? Nu får de båda genomlida ännu en lång tid av ovisshet och nya domstolsförhandlingar.

Vilken bild ger samhället därmed av äldrevården till de unga som så väl behövs där? Att det inte stannar vid låga löner och en pressad arbetssituation, utan att man också riskerar att personligen få stå till svars för bristerna i vården.

Troligen skulle inte Kristin på Solbacken lockas tillbaka av det perspektivet.