Många av mina arbetskamrater har lämnat facket och fler kommer att göra det med avtalskonstruktioner som den vi haft. Naturligtvis bidrar även den nuvarande regeringens antifackliga politik till detta, men det ligger utom ramen för denna debatt.

Vad var det då för fel med det gamla avtalet? Jag menar att det lämnade oss i sticket inför förhandlingarna med arbetsgivaren. Avsikten var att vi skulle klara oss själva utan kunskap om vad de egna arbetsuppgifterna var värda och hur mycket andra skulle få för sina arbetsuppgifter.

Som jag ser det hade Vårdförbundet förhandlat bort den lokala förhandlingsrätten. Kvar blev endast den enskilde anställdes möte med en väl beväpnad arbetsgivare som satt på »en påse pengar« och kunskapen om alla löner.

Avtalet skapade också en illusion av enskild »förhandling«. Det kallades lönesamtal och här fanns en oklarhet från början om vem som förhandlade – facket eller den enskilde. Till sist meddelades att »arbetsgivaren sätter den nya lönen«. Tanken var att vi skulle värdera oss själva inför arbetsgivaren och pressa lönerna uppåt. Hur fördelningen mellan individerna skulle bli fick vi reda på senare i statistik, men vad arbetsuppgifter/arbetsinsatser var värda avgjorde arbetsgivaren. Hos oss är det arbetsgivarens som samlar till möte och leder lönediskussionen. Avtalet fungerade uppenbart inte.

Varför inte? På min klinik finns »en påse pengar« vars innehåll bestäms av landstinget och närmaste förvaltning. I år var det 3,7 procent hos oss. Till skillnad från privata arbetsgivare får min inte omfördela pengar från annan del av verksamheten. Att som enskild begära mer pengar innebär därför att dessa måste tas från någon av mina arbetskamrater. Hur ska vi då kunna driva genomsnittslönerna uppåt genom lönesamtal?

Jag tror att vi måste skapa en »rörelse« i Vårdförbundet. De långa femårsavtalen, dessutom utan mellanliggande avtalsrörelse, har passiviserat medlemmarna.

Våra krav är i dag av samma storleksordning som i mitten av 1970- och 1980-talen när vi krävde långt över 30 procent för att känna oss rätt lönesatta. Flera har sagt att en normal sjuksköterskelön (i dag
23 000) borde ligga väl över 30 000, det vill säga mitt emellan en  undersköterska och en läkare. Är det rätt krav och är de realistiska? Vad kostar det? Hur ska det betalas? Här måste vi aktivera samhällsdebatten.

Under senare år har det i Sverige funnits en kvinnolönedebatt av obehagligt slag. På ledar- och ekonomisidor har man argumenterat som så att eftersom kvinnor väljer fel yrken så har de sig själva att skylla. De små skillnader som finns mellan könen inom respektive yrke måste rättas till, men det faktum att kvinnor som grupp tjänar tiotals procent mindre finns ingen anledning att ens diskutera. Det måste vara vår uppgift att återigen lyfta denna debatt i samhället.

Hur behåller och vinner vi tillbaka medlemmar? En viktig fråga som de lokala avdelningarna har misslyckats med är att motivera medlemskapet. Det räcker inte att säga »försäkring om något händer« det finns redan i anställningen, eller »du får högre lön« eftersom alla får del av samma höjning oavsett medlemskap. Kanske ska vi väcka den förkättrade frågan hos arbetsgivaren – är du beredd att ge våra medlemmar 600 kronor mer bara för att vi är en så bra motpart? En tydlig vinst i reda pengar kan ge oss förlorade medlemmar tillbaka.

En återgång till det som gällde för bara några år sedan – förhandling på klinik/verksamhetsnivå – skulle garantera lokalt förankrad lönesättning och möjlighet till mobilisering av medlemmarna på den egna arbetsplatsen. Kanske skulle det leda till nyfikenhet från den som gått ur och öka motivationen för ett förnyat medlemskap. Resultatet av våra egna lokala lönediskussioner och prioriteringar ska sedan möta arbetsgivaren i regelrätt förhandling.

Med bra förberedelser och ordentlig feedback tror jag på ett förnyat kollektivt och solidariskt Vårdförbund.

TEXT:Håkan Brunnström
biomedicinsk analytiker i Örebro
hakan.brunnstrom@brevet.nu