Ett gruvs?amt val

Byta jobb eller inte? Var tionde nyutbildad sjuksköterska funderar dagligen på det. Catrin Björnström i Kiruna åker inte längre till sjukhuset utan 800 meter under jord.

Kontrasterna kunde inte vara större. I stället för de traditionella vita arbetskläderna och foppatofflorna är det sedan två år tillbaka varselkläder och hjälm som gäller för Catrin Björnström.?Hennes arbetsplats ligger 820 meter ner i det svenska urberget i världens största järnmalmsgruva under jord, i Kiruna. Varje dygn bryter LKAB järn där som motsvarar fyra Eiffeltorn.?

När hon i januari 2007 var nyutexaminerad som sjuksköterska var det ont om sjuksköterskejobb i Kiruna med omnejd. Norrbottens landsting skar ner kraftigt på Kiruna sjukhus. Hon springvikarierade på kirurg- och medicinavdelningen men hade inga utsikter om fast jobb, eller ens längre vikariat.?

— Det var stressigt och jag fick ingen kontinuitet. Jag kunde inte planera vardagen med familjen och dagis. Dessutom upplevde jag en ekonomisk otrygghet, säger Catrin Björnström.?

Så efter sina två föräldraledigheter och flera år som timvikarie bestämde hon sig för att göra som så många andra före henne: söka jobb i gruvan.?

— Jag har inte behövt vara arbetslös en dag sedan dess, säger hon.?

Huvudargumentet för att byta sjuksköterskejobbet i landstinget mot arbetet i gruvan är att hon numera har bättre lön och arbetsvillkor. När Catrin Björnström slutade som sjuksköterskevikarie var månadslönen 19?700 kronor. I dag, två år senare, tjänar hon 30?000 kronor.?

— Jag trivs jättebra. Det finns ingen stress här och jag kan lämna jobbet när jag slutar för dagen, säger hon.?

För att ta sig till sin arbetsplats åker Catrin Björnström bil längs en tvåfilig väg som slingrar sig som en meanderbård ner i djupet. Ingen belysning finns, förutom bilens och de mötande fordonens lyktor. De matta stenväggarna suger upp ljuset som ett svart läskpapper.?

På 720 meters nivå under markytan har hennes arbetslag en barack där de kan fika och äta lunch. Hon är den enda kvinnan i arbetslaget på elva personer.??

På arbetsnivån 820 meter råder en konstant temperatur på 12 grader och fukten droppar från taket i bergstunnlarna, eller orterna, som de egentligen heter. Dånet från ventilationsanläggningen är öronbedövande.Catrin Björnström sätter sig i den röda 14 meter långa lastmaskinen, hennes arbetsredskap. Den ser ut som en jättelik kokt kräfta — men med skopa i stället för klor. Skopan tar en last på upp till 30 ton.?

Maskinen drivs av el och sladden viras upp och viras in som på en dammsugare vartefter hon kör. Först lasta, sedan backa och sist köra fram till ett schakt där hon dumpar malmen. Det dundrar som åska när den rasar ner och slutligen hamnar i vagnarna på det förarlösa tåget på 1?045 meters nivå.?

Efter en timmes körning är det dags för en timmes rast. Under ett pass på åtta timmar är den effektiva arbetstiden fyra timmar.??

Intensivvårds- och ambulanssjuksköterskan Mikael Nilsson har gjort samma resa som Catrin Björnström, men återvände till sjukvården. Efter 20 års arbete i vården varav 12 år som sjuksköterska hade ett beslut mognat fram. Han ville göra något nytt, arbeta i gruvan i Kiruna. När han inte fick tjänstledigt sade han upp sig i februari i år, med tre månaders uppsägningstid.

— Jag stod vid ett välskäl, säger Mikael Nilsson.?

Han började arbeta som tillredare nere i gruvan, ett jobb han till en början trivdes med. Tillredare borrar, säkrar berget och drar el och ventilation. Efter en tid märkte han att spränggaserna, som innehåller ammoniak, gav honom migrän allt oftare.??

— Jag frågade mig själv: vill jag göra det här tills jag går i pension? Det fanns ju faktiskt en anledning till att jag sökte mig till vården en gång i tiden. Jag är social och trivs med att arbeta med människor. ?

Och de fyra åren på universitetet, skulle han verkligen bara kasta bort dem?

?— Jag saknade tillfredsställelsen av att få hjälpa människor. Jag har kanske Florence-tänket i mig, säger han.?

Veckor av djupa funderingar tog vid. En dag i maj, bara några dagar innan uppsägningstiden var på väg att gå ut, drog han tillbaka sin uppsägning.?

— Mina chefer var förstående. Chefen på LKAB sa: ”Jag möter hellre en specialistutbildad sjuksköterska på akuten än under jord”.??

Allt fler akademiskt utbildade gör som Catrin Björnström och Mikael Nilsson. De senare åren har inneburit ett trendbrott, enligt LKAB:s personalchef Mikael Pudas. I dag finns det ungefär en handfull sjuksköterskor, biomedicinska analytiker och barnmorskor som arbetar som gruvarbetare inom LKAB. ?

Bland invånarna i Kiruna och Gällivare-Malmberget är det väl känt att personer ur andra yrkeskategorier tar jobb under jord. Mikael Nilsson ser en fara med det. ?

— Poliser, brandmän och sjuksköterskor söker sig till gruvan, det urholkar samhället. Jag tycker att politikerna på regerings- och riksdagsnivå behöver ta ett samhällsansvar. Det kan inte vara så att ingen ska välja vården här.??

Katarina Johansson, ordförande för Vårdförbundet Norrbotten, har förståelse för att medlemmar tar andra jobb, till exempel i gruvnäringen.?

— De har mer attraktiva löner och villkor. Men samtidigt tappar vården kompetens, säger hon.

Det är inte ovanligt att sjukskö­terskor rör på sig och börjar arbeta inom nya yrken. Fem år efter utbildningen har var femte sjuksköterska tankar på att sluta i yrket. Ofta hänger det ihop med utmattningssyndrom. Resultatet kommer från den så kallade Lust-studien (se faktarutan).

Just nu arbetar forskarna med en ny studie som ska ta reda på varför sjuksköterskorna vill sluta. Den är inte klar ännu men pekar i den riktning som Catrin Björnström anger: det går att få bättre villkor och lön i andra yrken. I studien kommer också fram att lönen anses för låg i förhållande till det stora ansvaret som sjuksköterska. ?

Så här i efterhand är Mikael Nilsson glad både över att ha vågat språnget att testa ett nytt jobb och över att ha vågat ändra sig.?

— Det var tvunget att göras. Det hade varit värre om jag om 20 år hade tänkt: ”fan, varför gjorde jag det inte?” Nu vet jag. Jag fick gå till botten med vilken person jag är, säger han.

Catrin Björnström tycker att gruvarbetet passar bra här och nu. Hon använder liknelsen med vågskålen. Fördelarna överväger hur hon än tänker. ?

— Jag har bra arbetstider och kolleger. Samtidigt är LKAB styrt av konjunkturen, man vet aldrig vad som händer.?

Ibland händer det att arbetskamraterna säger: ”Det är tur att vi har med oss en sjuksköterska här nere”. Om det skulle inträffa en nödsituation i gruvan med en skadad arbetskamrat skulle hon aldrig tveka att rycka in.?

— Jag har inte tänkt på vad som skulle kunna hända med min legitimation om det skulle gå fel, men det är väl ändå bättre att jag hjälper till än att jag inte gör det, säger Catrin Björnström.

Hon har heller inte helt gett upp tanken på att jobba med det hon är utbildad inom.?

— Jag känner mig kluven. Ibland kan jag tänka: vad håller jag på med egentligen, jag kastar ju min utbildning i sjön. Sjuksköterskejobbet är jätteroligt och jag saknar patientkontakten.?

Hon tystnar och tänker efter:?

— Det är inte värt det. Som när jag jobbade på kirurgen och där låg cancerpatienter som behövde få prata om sin sjukdom och jag inte kunde ta mig tid att lyssna. Men skulle jag kunna få ett tryggt arbete i vården med lika bra villkor som i gruvan skulle jag tänka över det, säger hon.