Inom idrott, både på elit- och motionsnivå, är diskriminering av kvinnor extra tydlig. Kvinnors prestationer värderas inte lika högt som männens. På samma sätt som mäns löner är högre än kvinnors så vinner män mer pengar än kvinnor. Ofta med argumentet att konkurrensen är mindre, färre kvinnor tävlar ju. Eller att kvinnor inte har samma fysiska förutsättningar som män, de är helt enkelt svagare. Men det är väl ändå prestationen som ska räknas och belönas. Det är ju inte så att tävlingsinriktade kvinnor tänker att strunt samma, jag behöver inte träna hårt och mycket, jag har ju inga medtävlande.



Inom idrott är det viktigt att hålla isär kvinnor och män, inte bara i tävlingssammanhang. När det gäller cykling finns det produkter och så finns det tjejspecifika produkter. Tjejspecifika produkter är ofta sämre, ibland en smula billigare, än produkter som vänder sig till män (är det så av hänsyn till kvinnors tjejspecifika löner??). Eller så har ramens lack smyckats med blommor och rosa detaljer, sånt som kvinnor antas prioritera framför bra och lätta växlar. Det finns till och med tjejspecifika hjälmar!



Jag blir % #” ! § ½ galen!
Det får mig att tänka på andra tjejspecifika grejer och sysslor i andra sammanhang. Som sjuksköterska håller jag på med massor av tjejspecifika sysslor som aldrig någonsin värderas, men som det tas för givet att jag gör. Som att bevaka och kontrollera att medicinlistorna är korrekta, försvara läkare när de inte tar det där samtalet som patienten ber om. Och i fikarummet, fylla och tömma diskmaskinen. 


En manlig läkare som inte ordinerar ordentligt händer det oftast inget med (ja, jag hävdar att det är vanligare att manliga läkare skiter i medicinlistan än kvinnliga). Medan sjuksköterskan som påpekar att medicinlistan ser ut som ett råttbo uppfattas som jobbig och icke samarbetsvillig. Det är lättare att bara göra den tjejspecifika sysslan, och dela medicin efter praxis, för att inte ge patienten fel dos.



Nyligen var jag på Gran Canaria och cyklade. Jag och ett gäng vältränade män på tränings­läger. Där är det bergigt som sjutton och det blev i genomsnitt 1 600 höjdmeter dagligen. I fin form var jag först upp på toppen varje dag. En härlig känsla för en tävlingsinriktad kvinna som jag är. Till hjälp måste jag ha haft mina tjejspecifika ben. Härmed vill jag dissa och hissa allt som är tjejspecifikt.