”Spring inte ifrån mötet med döden”

Existentialism. Blivande sjuk-sköterskor är oroliga inför möten med döende patienter. Susann Strangs mål är att alla högskolor ska ha fortsättningskurser i palliativ vård innan hon går i pension.?

Var hjärntumören obotlig eller skulle han överleva? Susann Strang minns när hon som relativt nyutexaminerad sjuksköterska på neurologkliniken fick syn på en patient som satt och väntade på sitt ödesbesked. ?

Hon slog sig ner bredvid honom och frågade hur det var. Han började sakta berätta. Hon hörde hur matvagnen rasslade men valde att sitta kvar, tills de blev avbrutna av en sjuksköterskekollega som påminde Susann om att det var hennes tur att ta ut brickorna. Kontakten var bruten och gick inte att skapa igen. ”Jag förstår att du har mycket att göra”, sa han. ?

— Det blev en väckarklocka för mig. Jag tänkte att så här kan vi inte ha det, säger hon.??

Susann Strang har en gudstro men hennes gud är inte fördömande och straffar inte med evig eld i helvetet. Hon tror att det finns något ljust och gott där på andra sidan. Döden skrämmer henne inte. Däremot tycker hon att man ska vara noggrann i sitt val av plats att dö på.?

— Många akutsjukhus och sjukhem är väldigt dåliga ställen att dö på. Personalen saknar alldeles för ofta basal kunskap i både smärt- och ångestlindring.?

Det vill Susann Strang ändra på. I sin forskning har hon intervjuat blivande sjuksköterskor och förvånande många känner sig osäkra på mötet med döende patienter. En del vill springa därifrån. Rädda för sin egen ångest, för att inte räcka till eller för att ta hand om en kall kropp

?— När det gäller medicinsk kunskap och teknik ligger vår sjukvård väl framme, och det är bra och viktigt. Däremot har vi tappat bort de stora livsfrågorna. Som om det är någon annan som ska ta hand om dem. Flera sjuksköterskeutbildningar ägnar bara två veckor åt palliativ vård.

Hon tror att en förklaring är att det helt enkelt är lättare att träna blivande sjuksköterskor i att sätta en perifer venkateter än i att fråga en döende patient hur det är, och våga vänta på svaret.?

Hon utbildar själv på högskolor och vet att det inte är ovanligt att sjuksköterskestudenter går ut och gråter när döden studeras. I kursen ingår övningar för att nå känslan av att den angår var och en. Om man har jobbat med sitt eget förhållande till döden är det lättare att härda ut i mötet med patienters dödsångest.?

— Om jag som sjuksköterska dras med i ångesten hos en patient som gång på gång ropar: ”jag vill inte dö” är det svårt att vara det stöd som yrkesrollen kräver.?

Personlig mognad och lång erfarenhet kan vara en hjälp, men är ingen garanti och heller inget krav, säger Susann Strang. Hon tycker att en ung ovan sjuksköterska som känner sig osäker inför mötet med en döende patient kan ta hjälp av en sorts checklista, fraser att hålla sig till.?

— Lyssna och ställ frågor utan att ge svar. Härbärgera patientens berättelser, men försök inte att komma med lösningar. Det finns ingen lösning, bara hjälp att härda ut. Om patienten säger: ”det är svårt om natten för då kommer tankarna” kan du antingen säga: ”hoppas du kan sova nu” eller fråga: ”vad har du för tankar?”

?Man måste inte ha genomlevt egen ångest för att kunna möta patienters dödsångest. Men man måste vara empatisk och kunna sätta sig in i en annan människas lidande — och samtidigt vara kvar i sig själv. Man måste kunna pendla mellan närhet och distans.?

— Inom vården är vi skolade i att behandla och när det inte går är det lätt att överge patienten och glömma bort vikten av att trösta. Kanske också för att det är så mycket svårare när det enda redskapet är jag själv.??

När Susann Strang arbetade med sin doktorsavhandling slogs hon av hur olika två sjuksköterskor berättade om sitt arbete. Den ena sa att hon fick frågor om livet och döden varenda dag, den andra att hon aldrig fick några frågor.

?Vissa är ”doers” och tar snabba beslut — andra är eftertänksamma och sitter hellre vid sängkanten än delar ut lunchbrickor. Vården behöver båda. Den döende patienten behöver någon som tar sig tid.?

När Susann Strang började forska om palliativ vård för 15 år sedan fanns knappt någon svensk omvårdnadsforskning som handlade om andliga eller existentiella frågor. När hon sökte fann hon 4 av 800 artiklar från Sverige.?

— Nu finns väldigt mycket skrivet om existentiella frågor och jag är glad över att jag, tillsammans med min bror Peter Strang, har fått vara med och bidra till det, säger hon.