Livslångt lärande
Högskoleverket har gett landets vårdutbildningar ett tydligt besked: samhället kan inte tolerera att kvaliteten på högskoleutbildningarna är för låg. Därför har sex vårdutbildningar, däribland sjuksköterskeprogrammet i Växjö och barnmorskeprogrammet vid Mitthögskolan, fått sin examinationsrätt indragen.
Beskedet är naturligtvis smärtsamt för de berörda högskolorna. Elever som satsat tid och pengar på utbildningen känner sig lurade.
De ansvariga på högskolorna förväntas nu skapa ambitiösa åtgärdsprogram för att höja utbildningskvalitén. Ett inte helt lätt arbete på kort sikt, eftersom skolornas problem både handlar om lärare som ska vidareutbildas och lokaler som saknas.
Dramatiken kring de utbildningar som underkänts får dock inte skymma sikten. Processen mot en högskoleutbildning med allt högre kvalitet har pågått från 1977 när utbildningarna fick högskolestatus över det tidiga 90-talets utökning och eu-anpassning till de senaste årens allt högre grad av akademisk anknytning i och med att vårdhögskolor integrerats i universiteten.
Högskoleverkets utvärdering slår fast att utvecklingen i stort har varit mycket positiv. Av sjuksköterskeprogrammen bedömdes till exempel tio vara icke högskolemässiga vid förra utvärderingen 1996, mot bara två i år.
Lärarna har lagt ner stora ansträngningar på att öka sin kompetens. Antalet disputerade lärare har fördubblats. Det finns ambitiösa program för den klinisk/praktiska utbildningen. På allt fler utbildningsorter startas utbildningsavdelningar där vårdstudenter med olika yrkesinriktning under handledning kan få delar av sin kliniska utbildning.
Den nu redovisade utvärderingen borde ge utvecklingen ännu en skjuts framåt. Inte bara för de högskolor som blivit av med sin examinationsrätt utan också för de som fått konkreta besked om områden som behöver förbättras.
Det är till exempel anmärkningsvärt att Högskoleverket anser att huvudämnet omvårdnad »måste förtydligas« för åtta av 25 utbildningar.
Utvärderingen är tydlig när det gäller varför kraven måste vara höga både vad gäller den teoretiska och praktiska delen i utbildningarna. Sjukvårdens utveckling ställer allt större krav. Det krävs en grundutbildning som ger förutsättningar att kritiskt kunna värdera nya fakta för att möta den tekniska och medicinska utvecklingen som professionell medarbetare i vården. Högskolans uppgift blir att lägga grunden för ett livslångt lärande.
Den teoretiska delen av utbildningen ska ge förutsättningen för att kunna ta till sig nya forskningsresultat och delta i utvecklingen av vården. Men den praktiska kunskapen är lika viktig eftersom mötet med patienten ständigt skiftar. »Högskolans möjligheter att ge en yrkesutbildning där teori och praktik integreras i en helhet är därför en av förutsättningarna för att utbildningen ska nå hög kvalitativ nivå«, skriver Högskoleverket i sin utredning.
Vårdens högskoleutbildningar måste bedrivas i nära samarbete med sjukvårdshuvudmännen för att studenterna ska bli förberedda på yrkets krav. Här pekar utvärderingen på svårigheter. Omstruktureringarna i vården har gjort det besvärligt både att hitta platser för den klinisk/praktiska utbildningen och för handledarna att hinna med sitt arbete. Det har dessutom varit svårt att få fram medel till att inrätta tjänster som kliniska lärare.
Vikten av både den teoretiska och kliniska delen där båda ska ha forskningsanknytning tycks inte vara självklar för de arbetsgivare som slutligen ska anställa de nyutbildade.
Landstingsrådet Sven-Åke Gustavsson i Växjö säger i Vårdfackets artikel (sidan 7) att »det viktigaste är att få duktiga sjuksköterskor till den kliniska verksamheten«. Uttalandet visar en slående oförmåga att se vad den akademiskt skolade sjuksköterskan kan innebära för vårdens utveckling.
Slutligen är det ändå den som ansvarar för vården som borde ha intresse av att patienten ska möta en i allt högre grad professionell, välutbildad yrkesmänniska.