”Det handlar om mitt kontrollbehov”

Thomas Nygren har haft hälsoångest sedan 30-årsåldern. I dag är han 70 år och fortfarande kan oron ta över och göra honom panikslagen. Det här är hans berättelse.

”Man har ju sagt hypokondriker och det låter lite löjeväckande, men i verkligheten handlar det om ett lidande. Det sägs att det ligger en dödsångest i botten, men det är inte tanken på döden som skrämmer mig. Tvärtom är jag nyfiken på fortsättningen och övertygad om att den knasiga röra vi lever i inte kan vara allt. Däremot kan tanken på att bli gammal, sitta på ett hem och inte kunna ta hand om mig själv göra mig rädd.

För mig handlar hälsoångesten om mitt behov av att ha kontroll. Det hände någonting när jag var i 30-årsåldern. Jag hade fullt upp och var stressad och plötsligt tog kroppen slut. Jag som varit så driven låg bara i sängen och grät. Det här var innan diagnosen utmattning var vanlig och jag var hos elva läkare utan att någon förstod att jag var utbränd eller utmattad. Sedan dess har jag insett att sådant kan hända och det har gjort mig rädd att tappa kontrollen.

För 20 år sedan hade jag ont i magen och röntgen visade vad man trodde var en cancertumör. Läkaren gav mig ett antal år att leva och jag blev helt lugn, för plötsligt visste jag vad jag hade att rätta mig efter. När jag sedan opererades visade det sig att det var en godartad förändring. Det är osäkerheten som skapar ångest hos mig. Som näsblod — det verkar ju harmlöst, men känslan av att det är utanför min kontroll gör mig panikslagen.

Jag har varit hos psykologer och har till och med utbildat mig i psykosyntesterapi och i ACT, en modell för att lära sig hantera ångest som är en sorts utveckling av KBT. Jag ser mig egentligen som en rätt förnuftig människa, handlingskraftig och rationell i övrigt. En del av mig inser också att oron för sjukdomar är överdriven, men så tar ångesten över och gör att min kropp reagerar med panik. Som om jag bär på ett kroppsminne av något jag inte kan hitta ord för.

Att skriva dagbok hjälper. Och att läsa vad jag skrivit om mina symtom och min oro ger mig viss distans. Samtal med en bra läkare eller sjuksköterska lindrar också. Åtminstone ett tag. Jag har flera kontakter på vårdcentralen, distriktssköterskor, sjukgymnast och läkare som är kunniga och trygga. Ett lugnande besked är lite som att ha en mamma som säger: ’du behöver inte vara rädd’.

Men jag försöker att inte springa till vårdcentralen så fort jag oroar mig — jag vill inte belasta personalen för mycket. Sist jag var där stannade läkaren upp, la handen på min arm och frågade om det var något mer som oroade mig. Jag kände verkligen att han brydde sig. Då blev jag lugn.

Jag tror att det är många fler än vi anar som plågas av den här oron. En del kanske dämpar ångesten genom att självmedicinera med alkohol, eller jobba som slavar. Jag skulle gärna vilja hjälpa andra, men har svårt att hitta vägen ut ur min egen hälsoångest. Kanske har jag en autistisk sida. Jag blir störd om jag inte har kontroll och när det inte blir som jag vill ha det. Det begränsar mig och får mig att avstå från vissa utmaningar i livet.

Jag tror att om vi pratade mer om vår ångest skulle vi inte vara så rädda. Då skulle rädslan komma ut i ljuset. Och spricka.”