Du beskriver din ångest som en obekväm väska som du helst av allt vill låsa in i ett skåp någonstans. Men i stället väljer du att rota runt i innehållet för att förstå var den där känslan kommer ifrån. Varför då?
— Jag har haft ångest så länge jag kan minnas, i alla fall sedan tonåren. Den har varierat i omfattning och inte varit superstark. Efter att ha gått med mer eller mindre konstant ångest en längre tid för några år sedan insåg jag att jag faktiskt inte behöver ha det så. Jag tog hjälp och i dag kan jag hantera min oro på ett annat sätt.

Vad har varit hjälpsamt för dig?
— Genom terapi har jag bland annat insett att jag ofta har en sträng inre dialog och väldigt hårda tankar om mig själv. Det tror jag många kan känna igen sig i, speciellt när vi hela tiden jämför oss med andra. Att berätta om min ångest på ett roligt sätt har hjälpt, och att ta mediciner har fungerat i perioder. Framför allt tror jag på att försöka hitta sin egen ångestberättelse och förstå varför man känner som man gör. Då blir det lättare att acceptera ångesten, och oron minskar.

Har din ångest påverkats av corona­pandemin som pågår?
— För mig själv har det faktiskt inneburit mindre oro. I Finland har vi ju en striktare karantän än i Sverige vilket gör att ramarna är väldigt tydliga. Det kan nog vara lugnande för många. Men det kan nog bli svårare för oss när de börjar släppa på restriktionerna — för då vet vi inte riktigt vad vi ska förhålla oss till.