Den 29 mars 2008 samlades Vårdförbundets kongressombud på Djurö öster om Stockholm. Det var avtalskongress, och innan dagen var slut hade en överväldigande majoritet av ombuden beslutat att förbundet skulle gå ut i strejk.

Då hade det gått tretton år sedan den senaste strejken, en strejk som pågick under ett par månader vintern 1995. Ett par dagar in på 1996 godkände kongressen det nya avtalet.

Det "dåliga avtalet"

Efter en trevande start – väldigt många var missnöjda med ”det dåliga avtalet” – blev det decennium som sedan följde ett av de mer framgångsrika lönemässigt. Vårdförbundets medlemmar hade den bästa löneutvecklingen av alla större kollektiv. Vårdförbundets ledning kände sig så styrkt av resultatet att man efter fem år gick in i ett tillsvidareavtal med arbetsgivarorganisationen Sveriges kommuner och landsting, SKL.

Men så småningom började löneutvecklingen för Vårdförbundets medlemmar mattas av. Det som först beskrevs som en ”tillfällig dipp” visade sig vara en mer permanent nedgång. Kommunals strejk 2003 blev en framgång för organisationen och undersköterskorna började knappa in på avståndet. I en del fall sprang de till och med om sjuksköterskorna lönemässigt.

Missnöjet i förbundet ledde till att Vårdförbundets förbundsstyrelse under hösten 2007 sade upp tillsvidareavtalet. Den 1 april 2008 skulle ett nytt avtal vara på plats.

Strejk utlystes

Förbundsstyrelsen förhandlade med SKL och kom till slut fram till att man skulle sluta ett nytt avtal. Men ombuden på avtalskongressen i slutet av mars 2008 var av annan mening. En stor majoritet av ombuden sa nej till förslaget. Strejk utlystes, och den kom att pågå i två månader. Den 28 maj sa en ny avtalskongress ja till medlarnas förslag till nytt avtal.

Avtalet garanterade en löneutveckling på minst tio procent under de tre år som avtalet omfattade. Tyngdpunkten i lönehöjningarna låg i början av avtalsperioden. I många av Vårdförbundets avdelningar skrev man på flerårsavtal, i de flesta fall för de båda åren 2008 och 2009 men i något fall var periodiseringen en annan.

I början av avtalsperioden uppfylldes kraven med råge, men i slutet har arbetsgivarna sett till att det bara handlar om någon eller några hundradelar av en procent över de lägstanivåer som stipulerats i avtalen.

Lyckosamt

Sett i backspegeln kan man kanske säga att maj 2008 var en lyckosam tidpunkt att sluta avtal på. Ingen hade en aning om att en finanskris skulle drabba världen bara några månader senare.

Finanskrisen avspeglar sig i de avtal som träffades i våras. Då fick den privata sektorn en löneökning för 2010 på bara 0,9 procent – Vårdförbundets garanti låg på 2 procent. Vårdförbundets avtal smittade också av sig på övriga offentliga avtal, som liksom Vårdförbundets garanterar en löneökning 2010 på 2 procent.

Men väl så viktiga delar i Vårdförbundets avtal var de som handlade om arbetstider (i synnerhet nattarbete) och lönespridning (särskilt de specialistutbildades löneutveckling). Vårdförbundet och SKL har under åren haft flera arbetsgrupper i gång om dessa frågor.

Det arbetet är nu avslutat – utan att Vårdförbundet tycker att det har skett något större genombrott i positiv riktning. Därför är dessa båda frågor högt prioriterade i de förhandlingar som är tänkta att leda fram till ett nytt avtal den 1 april 2011.