Stort team botar små hjärnor

I dag ska ett litet barn opereras för hjärntumör med en helt ny metod. I en supermodern miljö kombineras neurokirurgi med rörlig MR på Sahlgrenska i Göteborg.

”Någon som har en mobiltelefon i fickan? Inga lösa föremål på patienten? Vem kollar att ingen passerar? Narkosen, har ni något särskilt? MR?”

Klockan är 10.20. Det är ”hardstop” inför en operation i den högteknologiska salen på nybyggda Bild- och interventionscentrum vid Sahlgrenska universitetssjukhuset i Göteborg. Här kombineras neurokirurgi med MR-teknik.

Johanna Eriksson, undersköterska och ansvarig safety nurse för dagen, checkar av punkt efter punkt på sin lista, yrkesgrupp för yrkesgrupp. Dessförinnan har alla i det ovanligt stora teamet presenterat sig.

På britsen mitt i rummet ligger den lilla, lilla nedsövda patienten. På hjässan visar en lila markering var läkaren ska gå in. Poängen med den nya amerikanska metoden är att barnet ska bli botat från sin hjärntumör efter bara en enda operation. Normalt behöver drygt vart fjärde till femte barn med hjärntumör opereras på nytt. Men så här — genom att patienten MR-undersöks under operationen och utan att flyttas — kan man komma ned till under 1 procent reoperationer, enligt neurokirurgen Daniel Nilsson som ska hålla i skalpellen.

— Får man bort hela tumören har man chansen att bota helt. Barnet slipper strålning och cytostatikabehandling och överlevnaden ökar generellt, säger han.

Metoden kan användas även för vuxna patienter med till exempel låggradigt gliom, en typ av hjärntumör.

Förutom tydliga vinster för patienterna är metoden utvecklande och miljön spännande att jobba i, enligt flera i personalen. Sedan starten i december 2017 har salen lockat till studiebesök från bland annat Uppsala, London och USA. Nackdelen är att det krävs mer personal på sal och tar längre tid. Det bekräftar Anders Ringqvist, röntgensjuksköterska, som deltar aktivt under betydelsefulla delar av operationerna.

— Det funkar jättebra men dagarna blir långa. Ibland jobbar vi från tidig morgon till sen kväll, säger han.

Att metoden kombinerar operation och sterilitet å ena sidan och MR-teknik med starka magnetfält å den andra, förutsätter ett tätt samarbete mellan yrkesgrupper som vanligtvis inte har något med varandra att göra. Personalen talar om att ”jobba på tvären”, om värdet av ett sammansvetsat team och av att lyssna på varandra och kommunicera.

— Man får tänka annorlunda och anpassa sin teknik och tänk till varandra, säger neurokirurgen Daniel Nilsson.

Vi backar tillbaka några timmar. Det är tidig morgon och det råder full aktivitet i den moderna hybridsalen. Grönklädd personal, apparater, skärmar och god stämning. Det stora mikroskopet autobalanseras och plastas in för att bli sterilt. Operationssjuksköterskan Hanna Grimberg dukar instrumentborden, allt räknas och stäms av mot långa checklistor: kanyler, knivblad, borrfräsar — till och med påsklämmorna. Allt metalliskt som kan förvandlas till projektiler i närheten av magnetresonanskamerans starka fält på 3 tesla, måste vara under kontroll.

Klockan 7.45 ska MR-kameran testas. Borden har sterildraperats och skjuts mot väggarna, apparatur och maskiner fälls ihop och dras åt sidan, salen känns plötsligt rätt tom.

Röntgensjuksköterskan Anders Ringqvist kontrollerar att allt står i sina godkända respektive zoner. Ståldörrarna öppnas till MR-kamerans avskärmade garage. Kameran glider majestätiskt längs en räls i taket fram till operationsbritsen mitt i rummet.

Anders Ringqvist och kollegan Kristin Holmqvist gör en kvalitetskontroll av förhållandet signal till brus, att kameran får bra bilder och att allt är i perfekt ordning till dess att den ska göra sitt viktiga jobb i skarpt läge: Att visa om hela tumören är borta eller om operationen måste fortsätta.

— Det är bra, vi är happy, säger Anders Ringqvist och kameran rullas tillbaka till sitt.

Strax efter klockan 8.00 har den lilla patienten kommit. Narkossjuksköterskan Sebastian Hjalmarsson tar emot och småpratar lite innan det är dags för barnet att sövas. Föräldrarna tar adjö och lämnar salen, deras långa väntan har börjat.

Nu följer ett avgörande moment. Patientens huvud ska fixeras i det meccano-liknande Mayfieldstödet. Det räcker inte att placeringen blir rätt för neurokirurgen — stödet måste sitta så att patienten senare kommer in i den smala MR-tunneln och bilderna blir så bra som möjligt.

Daniel Nilsson skruvar fast delar till stödet. Anders Ringqvist cirklar hela tiden kring huvudändan och håller koll, justerar lite och ger instruktioner. En mjuk spole, ena delen av en radiomottagare, läggs till rätta under huvudet på patienten.

— Som röntgensjuksköterska måste man vara petig med neurokirurgen, man har bara en chans under en minut eller två att få patienten på rätt sätt, säger Anders Ringqvist.

Och eftersom MR-bilderna har blivit lyckade ända sedan start så fungerar samarbetet uppenbarligen bra. Det är också neurokirurgen Daniel Nilssons uppfattning, han låter ingen prestige stå i vägen för ett bra resultat.

— Röntgensjuksköterskan är den som kan MR bäst och avgör om allt sitter rätt. Jag lyssnar och lär, säger han.

När operationen börjar har klockan hunnit bli närmare halv tolv. Belysningen är sänkt och ett koncentrerat lugn vilar över rummet.

Operationen pågår i timmar. Vid barnets huvud står Daniel Nilsson och en assisterande neurokirurg, båda med ögonen i mikroskopet. Det pillriga arbetet med att ta bort tumörvävnad avbildas i storformat på bildskärmar i salen och kontrollrummet bredvid.

Klockan 15.10 anser Daniel Nilsson att det är klart, äntligen är det dags för lunch. Men han kommer att äta den med en klump i magen och undra vad MR-undersökningen visar.

Och nu händer det som definitivt skiljer den här operationen från andra. Öppningen i skallbenet har stängts provisoriskt och patienten, som fortfarande är sövd, kläs in i fler sterila dukar och plastas in.

Barnet blir till slut som en liten fjärilspuppa, men rubbas inte ur sitt läge. Alla slangar och sladdar sitter kvar och den MR-kompatibla narkosapparaten kan stå bredvid under undersökningen. Alla andra föremål har återigen dragits åt sidorna.

— Gå inte för nära bordet där, det är fortfarande sterilt, ropar Elisabeth Lindström, undersköterska och pass på-sal, åt den drumliga journalisten, som nästan gått emot.

Röntgensjuksköterskorna Anders Ringqvist och Kristin Holmqvist tejpar på en andra radiomottagare på patientens huvud och testar med en tunnel-attrapp i form av en plastring, så att allt ska få plats i tunneln. Men något tar emot. En liten fot sticker fram och en slang som mäter koldioxid är i kläm. Det fixas genast av narkospersonal.

När allt är förberett sker ett nytt hardstop. Checklistorna dras igenom och någon tar på sig att se till att ingen kommer in. Salen töms, MR-kameran rullar ut och bildtagningen börjar.

Vi är tvungna att lämna teamet. En inkallad röntgenläkare kommer att konstatera att bilderna visar att lite av tumören finns kvar. Operationen återupptas och ny MR följer. Först klockan 18.30 är allt klart och personalen får gå hem för en välförtjänt vila.

Nästa dag skickar neurokirurgen Daniel Nilsson ett sms: ”Allt gick bra, tumör borta, bebisen mår bra.”