När Sofie Bäärnhielm var färdig specialistläkare i psykiatri i slutet av 1990-talet började hon arbeta vid den psykiatriska öppenvårdsmottagningen i Spånga utanför Stockholm. Dit kom en brokig skara patienter i slutet, många var flyktingar som inte talade svenska,

Hon tyckte det var svårt att utreda, diagnostisera och motivera till behandling eftersom hon inte alltid förstod patienterna och de inte förstod henne. Ungefär samtidigt bekräftade en utredning hennes känsla — vården saknade grundläggande kunskaper i transkulturell psykiatri och migrationens påverkan på hälsan.

Utifrån utredningen formades ett uppdrag att skapa Transkulturellt centrum. Sofie Bäärnhielm och tre kolleger var med från starten med fokus på att hitta metoder och transkulturella verktyg för vuxenpsykiatrin. Eftersom det saknades svensk forskning fick de söka kunskap i länder med längre erfarenhet av migranter, som Kanada och Storbritannien.

Två decennier senare sitter hon i ljusa och fräscha lokaler ett stenkast från Karolinska universitetssjukhuset i Solna. Från arbetsrummet på sjätte våningen blickar hon ut över den byggarbetsplats som fortfarande känne­tecknar området. Sofie Bäärnhielm är kvar på Transkulturellt centrum, nu som chef med 23 anställda, bland annat läkare, sjuksköterskor, tandsköterska, psykologer och hälsokommunikatörer.

Kan inte kunnna allt

Centret har byggt upp en gedigen kunskapsbank kring mångfald, migration och flyktinghälsa. Hit kan vårdpersonal i Stockholm vända sig för stöd i mötet med personer från andra kulturer, asylärenden, vård av papperslösa och liknande.

Genom föreläsningar, längre utbildningar och nätverk erbjuder de redskap av den sort som Sofie Bäärnhielm hade velat ha som nyutbildad psykiatriker. Men hon värjer sig emot att kalla det kulturkompetens.

— Jag gillar inte det ordet. Man kan omöjligt veta allt om en annan persons kultur och det är farligt att fastna i ett stereotypt grupptänk. Det är patienten som är expert på sig själv och vi lyfter det personcentrerade arbetssättet. Det viktigaste är att vara nyfiken, säger Sofie Bäärnhielm.

Arbetet på Transkulturellt centrum har påverkats i takt med att omvärlden har förändrats. Under den stora flyktingvågen 2015 var efterfrågan på deras tjänster extremt hög och personalen fick förfrågningar långt utanför länsgränsen. I dag söker färre asyl i Sverige men i stället har andelen kvotflyktingar nästan fördubblats.

— Kvotflyktingarna är ofta sjuka och kan behöva stora insatser från vården. Det är nytt, de som sökte asyl tidigare var ju ofta unga, friska personer.

Svårt att göra rätt utan tolk

Det politiska landskapet har också förändrats. I opinionsmätningar hamnar Sverigedemokraterna i toppskiktet, och nyligen beslutade Kristdemokraterna att driva frågan om begränsad tillgång till offentligt finansierad tolk. Upp till fem år ska det vara gratis, sedan ska det kosta.

— Det gör mig jättebekymrad. Självklart ska man lära sig svenska, men det är inte läge att moralisera när någon är sjuk. Utan tolk blir det väldigt svårt för vården att göra rätt bedömning, vilket är ett hot mot patientsäkerheten.

Bostadsbrist, papperslösa och utanförskap oroar, men på det stora hela är Sofie Bäärnhielm hoppfull inför framtiden. Hon tror att vårdpersonalen kan visa vägen när det gäller integration och mångfald i samhället.

— Genom åren här har jag träffat många ambitiösa personer i vården som är måna om att göra gott. Dessutom är de en väldigt mångkulturell grupp som representerar samhället i stort. De kan bli en viktig förebild för andra.