Sjuksköterskans insats fick ner antalet tvångsinläggningar

På ett år har hemsjukvården i Eksjö minskat antalet tvångsinläggningar inom psykiatrin för äldre, multisjuka patienter med närmare 66 procent. Initiativtagare till arbetet är specialistsjuksköterskan Charlotte Arenkvist som nu är nominerad till Vårdförbundspriset.

Det var när hon kom tillbaka från specialistutbildningen i vård av äldre för knappt två år sedan som Charlotte Arenkvist satte sig ner tillsammans med kollegan Rigmor Eriksson och brainstormade kring möjliga utvecklingsprojekt på arbetsplatsen.

Peppad från utbildningen ville hon dra nytta av sin specialistkompetens och eftersom Rigmor Eriksson precis hade börjat sin specialistutbildning i psykiatrisk omvårdnad ringade de snabbt in ett område med stora behov – äldre, multisjuka patienter.

Sårbar grupp

Där visste de att det fanns en hel del som kunde bli bättre, både för patienterna och personalen. Det är en grupp patienter som tog mycket av personalens tid, de åkte in och ut på sjukhus och hade ofta problem med bristande följsamhet. De kan också sakna anhöriga och ha svårt att göra sin röst hörd.

Charlotte Arenkvist började med att granska journalerna för de 170 äldre, multisjuka patienterna i deras upptagningsområde. Det visade sig bland annat att tvångsinläggningar inom psykiatrin hade gjorts vid sex tillfällen under en period på sex månader.

– Vi tyckte att det var mycket. Det hände också att vi skickade in patienten för någon somatisk åkomma men att den hamnade inom psykiatrin om patienten inte ville samverka.

Kräver ofta polisinsats

En tvångsinläggning upplevs ofta som väldigt kränkande av patienten. Det är obehagligt om poliser behöver hjälpa till i samband med transport till sjukhus och det kan också skapa oro hos medpatienter, anhöriga och personal på särskilda boenden, berättar Charlotte Arenkvist.

För att ta reda på mer skickade de ut en enkät till kollegerna inom hemsjukvården där de fick skatta hur kommunikationen med psykiatrin fungerade. De fick också bedöma hur överrapportering fungerade efter inläggning och i vilken utsträckning läkemedelsordinationerna stämde vid utskrivning från psykiatrin.

Resultatet var nedslående. På en femgradig skala, där 1 var sämsta tänkbara läge och 5 var bästa, hamnade kommunikation på 2,6, överrapportering på 2,0 och läkemedelsordinationer på 1,0.

Enkla åtgärder

De tog kontakt med psykiatrin vid Höglandssjukhuset och redan vid första mötet kom de fram till flera åtgärder som skulle främja samarbetet:

• Direktnummer till samtliga inblandade – åt båda hållen.
• I stället för att hemsjukvården skulle ringa om receptförnyelse, och då behöva utnyttja den allmänna telefontiden, fick de börja faxa in förfrågningarna, vilket sparade tid.
• Regelbundna möten mellan hemsjukvård och psykiatri.
• Ökad användning av samordnad individuell vårdplanering, SIP.

På ”hemmaplan” började sjuksköterskorna samtidigt arbeta allt mer personcentrat med patienterna, ett arbetssätt som Charlotte Arenkvist hade tagit till sig under specialistutbildningen.

Tidigare kunde hon vara mer uppgiftsorienterad vid hembesöken. Skulle dosetten delas fokuserade hon på det. I dag är Charlotte Arenkvist mer lyhörd för vad patienten behöver just då, kanske är dosetten bara en liten del och samtal om något helt annat det viktigaste. Nu ser hon mer till helheten och sitt eget förhållningssätt.

– Det handlar till exempel om kroppsspråk – hur jag förhåller mig till patienten när vi pratar. Om jag sätter mig ner visar jag att jag lyssnar på ett helt annat sätt än om jag står upp och tittar ner på patienten.

Tidskrävande – och tidsparande

Och visst, besöken tar ofta längre tid och det har blivit en del övertidsarbete för Charlotte Arenkvist senaste året. Det kan hon inte förneka.

– Men jag tror att det i längden sparar tid och inläggningar på sjukhus. Man lär känna patienten bättre och det underlättar mycket. Samtalen med patienterna är nyckeln.

Så snart någon patient verkar må sämre, till exempel genom att inte vilja ta medicin eller får sömnsvårigheter, larmar omvårdnadspersonalen. Sjuksköterskorna åker dit för att prata och genom att lyssna och följa upp kan de förebygga inläggningar.

Förbättringsarbetet har gett resultat. Första halvåret sjönk antalet tvångsinläggningar till bara två och vid den senaste halvårsgranskningen av journalerna kunde de konstatera att ingen hade behövt tvångsvård. Även sjuksköterskornas upplevelse av samarbetet med psykiatrin hade förbättrats vid den senaste enkäten, även om det fortfarande finns mer att göra.

Charlotte Arenkvist har inte gjort någon kalkyl men hon utgår från att det finns ekonomiska vinster av färre tvångsinläggningar. Poliser slipper rycka ut och kan ägna sig åt annat, vårdcentralens läkare behöver inte skriva vårdintyg och det blir färre vårddygn inom slutenvården.

Det personcentrerade arbetssättet har också färgat av sig i andra patientmöten, tycker  Charlotte Arenkvist. Det märker hon till exempel i arbetet med palliativa patienter där hon blivit modigare och tryggare i sig själv och kunnat få till många fler svåra samtal om döden.

Teamet viktigt

För egen del har hon också vunnit mycket – genom att lära känna personens livberättelse och se hen som en del i teamet som bidrar med sin expertkunskap om sig själv.

– Jag känner mig glad och stolt över att vi faktiskt har kunnat göra skillnad för patienterna. Och att vi kunnat ändra på arbetssätten och fått till ett bättre samarbete med psykiatrin, det var ju inte så svårt.