”Mänsklig värme är det bästa krisstödet”

Svårt sjuka, döende och förtvivlade anhöriga. Coronavården kan innebära svåra upplevelser för personalen. Men de allra flesta kan hantera det, på sitt eget sätt, menar Sara Johansson, expert på krisstöd.

Sara Johansson har skrivit häftet Krisstöd – att arbeta vid extrem stress, som riktar sig till medarbetare och chefer som arbetar under coronakrisen. Ta del av det här.

Sara Johansson är beteendevetare med många års erfarenhet av att själv arbeta under kriser och katastrofer i världen. Hon utbildar också vårdpersonal i krishantering. När hon märkte att smittan av det nya coronaviruset kom till Europa började hon i ilfart att ställa samman det hon lär ut, utifrån den evidens som finns.

Hon börjar med att reda ut en vanlig missuppfattning.

– I Sverige är det fortfarande vanligt att lära ut att alla måste stanna kvar och prata ut om jobbiga detaljer i nära anslutning till extrem stress. Det har inget brett vetenskapligt stöd, utan var något man trodde tidigare.

Jobba ihop i par

Det finns många olika sätt att bearbeta en händelse, som kan fungera lika bra.

– De allra flesta reagerar på normala och ändamålsenliga sätt. Man kan tro att det är nödvändigt att känna och uttrycka sig starkt med en gång, efter­som reaktionerna annars ”kommer i kapp” senare. Men det kan vara skönt att få veta att de allra flesta inte blir traumatiserade, säger hon.

När det gäller att arbeta under extrema förhållanden, har hon några grundläggande råd. Det första är att arbeta tillsammans, alltid minst två personer.

– Under stark press är sociala relationer viktiga. Det gäller sammanhållningen i arbetsgruppen och att hålla kontakt med sin chef. Relationer är det som gör att man står ut, säger hon.

Chefer – kom ut i verksamheten

För chefer påminner hon om vikten av att prata med medarbetarna och fråga vad de behöver.

– Det går inte att sitta på sin egen kammare och tänka ut vad personalen har för behov. Var ute i verksamheten och fråga dem.

Dessutom är pauser, även om de är korta, viktiga. De ger en chans att äta, dricka, gå på toaletten och i bästa fall komma ut en stund.

– Ofta tar man inte raster som vanligt i en krissituation. Speciellt inte om man arbetar i skyddsutrustning. Det är fysiskt tungt, och svårt att tolka varandra. Man jobbar ofta på i alldeles för långa arbetspass. Det kanske går till att börja med tack vare adrenalinet. Men över tid gäller att man måste tänka på orken.

Hon själv har arbetat vid ett fältsjukhus under extrema omständigheter vid en översvämningskatastrof i Pakistan och med krisstöd efter Utöya-massakern i Norge. Men Sara Johansson har också vana att arbeta på hemmaplan i allvarliga situationer, som när barn är livshotande sjuka och behöver intensivvård.

Organisation för flera månader

Hon menar att ledningsgrupper nu måste planera för en uthållig organisation.

– Det här kan hålla på i fyra månader, det vet vi inte. Det finns en risk att köra slut på all personal samtidigt. Det kan också bero på att de får jobba med nya människor, i nya konstellationer hela tiden, vilket är slitsamt. Man bör främja kontinuitet, vilket självklart behöver vägas mot andra beslut.

Hon menar att även utifrån ett smittskyddsperspektiv kan det vara viktigt att arbeta i mer täta cirklar, snarare än att pendla mellan olika grupper och avdelningar.

– Chefer har också ansvar för att senare, när coronakrisen är över, fånga upp de medarbetare som drabbats av utbrändhet, depression eller posttraumatiskt stressyndrom och erbjuda dem professionell hjälp.

Tecken på hög stressnivå

Det finns några tecken som kan tyda på en alltför hög stressnivå, att vara uppmärksam på hos sig själv, kolleger eller medarbetare man är chef för.

– Det kan vara att man inte kan prata eller tänka på något annat, eller har svårt att varva ned, eller ta in information. Sedan är sömnen en temperaturmätare.

Hon berättar att stress hos vissa också visar sig genom irritation och ilska.

– Många är stressade i den här krisen, redan innan de ska jobba. De kan bära på oro för en partner hemma som har en riskfaktor, eller att själva bli smittade.

Hon uppmuntrar alla som arbetar i coronavården att ta hand om sig extra noga.

– Det finns många sätt för återhämtning och bearbetning. Den som behöver prata och känner att den mår bättre av det, ska göra det, andra behöver klappa sin katt, springa i skogen eller brodera.

Fem principer

Det finns i dag inte någon enskild metod att förebygga allvarliga stressreaktioner efter exceptionella händelser. Det finns i stället fem evidensbaserade principer att arbeta utifrån:

• Främja lugn
• Främja säkerhet och trygghet
• Främja den egna förmågan och samhällets förmåga
• Främja sociala relationer
• Främja hopp

För den som vill sätta sig in djupare i principerna rekommenderar hon ett material från Kunskapscentrum för katastrofpsykiatri som heter Psykologisk första hjälp. Sara Johansson själv är också författare till boken Krisstöd vid olyckor, katastrofer och svåra händelser, att stärka människors motståndskraft.

Värna om relationerna

Hon menar att den starkaste evidensen finns för de sociala relationerna. Det gäller även för patienters och anhörigas förmåga att klara påfrestningen med svår sjukdom och oro.

– Därför måste vi diskutera hur vi gör det möjligt för familj och anhöriga att träffa den svårt sjuke, trots smittrisken. De som blir kvar kommer att minnas allt som de fick göra och fick höra i resten av sitt liv. Vi måste låta människor ta farväl på ett värdigt sätt. Jag vill betona hur viktigt det är att få ha kontakt, på de vis som är möjliga.

Det gäller särskilt när patienten har stark ångest, är kritiskt sjuk eller döende. Hon vill att vården sträcker sig långt för att människor ska slippa tvingas dö i ensamhet, vilket är verklighet i andra europeiska länder.

– Vi behöver komma på sätt att göra det möjligt. Det kan vara genom att låna ut skyddsutrustning, erbjuda närhet på ett visst avstånd, med mer bred testning eller andra åtgärder smittskyddet bedömer vara lämpliga. Det är oerhört viktigt att vi värnar om de sociala relationerna och om värdighet även i en epidemi – att få stöd av anhöriga, eller att få ta farväl.

Omvårdnaden som viktigast

Hon tycker att den offentliga diskussionen till viss del fastnat i hur många respiratorer landet har och hur många sjuksköterskor som behövs för att bemanna dessa.

– Sjuksköterskor och annan personal som ger omvårdnad är så oerhört viktiga även av andra orsaker. De finns där och kan ge professionellt stöd och värme. En person kan berätta 20 år efter en katastrof om någon som kom med lite nyponsoppa eller höll en i handen. Men för att förstå vikten av dessa till synes enkla handlingar, krävs ofta både kunskap och mod.

Hon tror också att vårdpersonal nu behöver våga samtala om döden

– Ibland försvårar vårdens språk. Formuleringar som ”kritiskt men stabilt” eller ”palliativa insatser” förstås inte av alla. Våga använda ordet ”dö”. Du kan till exempel säga ”så pass sjuk eller skadad att personen kan dö”. Förståelse är viktigt för att kunna göra val. Man är inte till hjälp genom att väja undan. Senare kan det vara för sent för de anhöriga att kommunicera med den som är mycket svårt sjuk.  

Raka besked om allvarlig sjukdom

Hon menar att tydliga besked, sagda på ett inkännande sätt, ger de anhöriga en chans att fatta beslut som kan vara avgörande och oåterkalleliga om patienten går bort.

– Det här presenteras ofta som mjuka frågor. Men det är avgörande existentiella frågor, som kan hjälpa anhöriga och patienter att klara ytterst svåra upplevelser. Det offentliga samtalet kan inte bara handla om antalet respiratorer.